Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1854, sida 1

ögonblick blef han stående för att fröjda sig åt dessa omvexlande scener och njuta dem af hjertats grund. Slutligen hann han fram till den lilla by der han var född, och här rastade han för sista gången under etl vackert äppleträd, som gästfritt gaf honom skugga. — Ehuru han var från Beuze hade hans likväl alls inga anhöriga der. Hela han familj var skingrad eller utdöd. Emellertid var han ej förlägen för tak ölver hufvudet; han visste att han i grannskapet egde ett hus, som tillhörde honom sjelf och öfver hvilket han kunde råda som herre. Der kunde han bo, och om han behöfde något att lefva af, kunde han köpa det nödvändiga, då han passerade genom byn. Men först och främst — och detta var hans väsentliga te behof — måste han bort till kyrkan, för att bedja om tillgift för sina synder. Han beslöt derför att lägga en allmosa i hvardera af fattigbössorna och att göra ett löfte i anledning af hans lyckliga hemkomst. Han hade nyss fattat detta goda beslut, och ämnade just gå in i byn, då han mötte en bonde, som cref ett par framför en lastvagn spända oxar bort till ett närbeläget fält. Ödet var med i spelet, ty knappt hade bonden varseblilvit sjömannen, innan han släppte både piska och tömmar, gaf till ett högt anskri, hvari blandade sig både fruktan ech förvåning,