Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1854, sida 1

förstördes eller kroppen kom ur sin ställning. Slutligen antydde en förändring i ljudet, att man stött på något, som gjorde motstånd; det var det olyckliga offrets hufvud. Af all denna kroppsliga skönhet återstod ej mer något spår. Allt förvarades omsorgsfullt, och af drägten hade några serskilda stycken bibehållit sig väl. Klädningen var af hvitt musslin, och man visste att grefvinnan haft på sig en sådan klädning den dag då hon försvann. Härvid syntes också upptäckterna stanna. Dagen förflöt under denna undersökning; man hade samlat alla dessa sorgliga lemningar i en likkista för att föra dem bort till kyrkogården i Beuze, och domaren med sitt följe ville redan lemna stället, halft missnöjd med alt ej hafva kommit längre, då en af arbetarne, som uppkastade jord ur grafven, plötsligt uppgaf ett högt rop. Man skyndade bort till honom; han hade funnit en ring, som han aflemnade till domaren. Det var en vigselring, och vid närmare betraktande läste man inuti densamma namnen Clara och Hektor samt bröllopsdagens datum. Efter detta ögonblick fanns intet tvifvel mer; grefvinnan var död och hade blifvit ynkligen mördad; det var hennes lemningar man nu skulle visa den sista hedern. Förbindelsen mellan mordet i Beuze och händelsen i palatset Ajot var nu satt utom allt