ett satt. Ryktet hade talat om en hemlighetssull resa, en bortsöring, och blott få ville tro på en blodig katastrof. Dessa tvifvel måste nödvändigt lägga band på öfverheten, som ej hade något visst att hålla sig till. Den egentliga upptäckten skulle först följa långt efteråt, och efter mångfaldiga fruktlösa ansträngningar för att utfinna det rätta. Man erinre sig de närmare omständigheter, hvilka voro förenade med den nattliga scen, hvarmed denna berättelse började. En bonde från Beuze, en liten by vid Elornfloden, tätt vid Laudernau, hade såsom vittne varit närvarande vid det fasansfulla våldet. En ung qvinna hade blifvit bortförd i en slup och med våld släpad till ett enstaka liggande hus, der hon fallit såsom offer för tvenne mördare, hvilka begrafvit henne der på stället. På tillrådan af sin familj, och tillfölje af sin fruktan att få något med rättvisan att göra, hade han ej för auktoriteterna upptäckt det ringaste af hvad han sett och hört. Han hade låtsat om intet, och isynnerhet i början hade han iakttagit den djupaste tystnad samt rakt af nekat för alltsammans, då någon ville ha honom att tala. Men så småningom, alltsom tiden förgick, hade han blifvit litet pratsammare. Scenen var intressant och tog sig bra ut då den berättades; han tyckte så sjelf, och han berättade