och ständigt rida förbi palatset Ajot, hvaröfver grefven syntes vara ursinnigt förbittrad, och hvilket alltid gaf anledning till nya uppträden. I sådana ögonblick var grefven icke lik sig sjelf, han skummade af raseri och betedde sig som en vansinnig. Det var denna förklaring, som väckte den första misstanken hos förhörsdomaren. Tvenne mäktiga passioner, svartsjuka och hämndlystnad, tillkommo nu, och ehuru grefven ännu alltid ej var invecklad i saken, visste man likväl ganska väl hur lättretlig han städse varit i allt som rörde hans ära, och hur omöjligt det var honom att förlåta en kränkning af densamma — ja blott ett försök att kränka den. Emellertid stod saken under någon tid på samma fot: grefve Hektor Plouen var skyddad genom sin bevisliga frånvaro. I det ögonblick då grefvinnan försvann, hade han vistats utom Frankrike; och, såvidt man kunde förmoda, tumlat omkring på de aflägsnaste haf. — I hamnen och på redden af Brest hade man låtit efterhöra om icke under den ifrågavarande dagen något fartyg hemligen ankommit, men detta hade ej fört till något resultat; dessutom fanns ännu en sak, som ej kunde disputeras: grefvinnan var visserligen försvunnen, men detta försvinnande kunde vara frivilligt och låta förklara sig på mer än