(Insåndt) I Handels och Sjösartstidningen för deu 27 November 1854 är yttrade synnerliga anmärkningar öfver hvars och ens af de till Comminister sökande Prestmäns meriter, ibland hvilka docenten Skarstedts meriter mest utmärkas; men då det läses med noggran uppmärksamhet så låter det tvedydigt, ty först angifves Pastor Skarstedt som stor andlig talare, och nitisk prestman (dock menas det ej nitet att utrota kättare) likvisst skulle han bli en vinst och välsignelse för FörSamlingen. Är han en ren Lutheran, så måste han väl följa Luthers exempel att utrota kättare, hur kunde det då bli en vinst och välsignelse för Församlingen att låta kättare vara i fred; det har ingen välsignelse felats Församlingen under de Lärares tid som för närvarande äro der, och ingen anledning är, att Församlingen skulle komma att förlora någon välsignelse under Pastor Johanssons vård: och vidare — hur kan man bestämma tiden för andra menniskors tankar, antingen man tänkt sig en sak längre tid, eller för ögonblicket, och hur kan man bestämma öfver andra menniskors fria val, antingen de vilja gifva sina röster åt den ene eller åt den andre, och slutligen — hvad kan det vara för en ringa del, som vill egna sig till dem, som lemna kättare i fred? men vi för vår del vilja egna oss åt dem som med nit vilja utrota kättare. Red. är glad, att med anledning af Ins. anmärkningar få lemna åtskilliga upplysningar, ehuru saken just ej synes oss vara särdeles vigtig. Med uttrycket nit att förfölja kättare? menades, såsom man af sammanhanget bordt fatta, det otidiga och ofördragsamma nit, som man ofta finner hos statskyrkliga prester i alla länder, att med långt större ifver uppspåra och förfölja personer, som kunna hysa en och annan olikhet i afs. å bekännelsen, vore de ock eljest än så fromma och gudfruktiga, än de beifra uppenbar synd och sedeslöshet hos dem, som till det yttre äro renlärige. Ja, vi känna exempel på prestmän, underligt att omtala, hvilka, under det det de med likgiltighet åse huru hundratals barn af förfallna föräldrar få uppväxa i okunnighet och sedeslöshet, egnat mycket nit, att förekomma s. k. falsk läras spridande till barn, som af fromma menniskor voro upptagna till vård och undervisning i en enskilt barmhertighetsanstalt. — Frukten af detta isanning otidiga nit blef förargelse och bekymmer, som nära ledt till anstaltens upplösning. Ins. må för sin del ej blott ogilla sådant nit, utan t. o. m. yrka på att man bör utrota kättare; för vår del anse vi ett sådant förfarande uppenbart stridande mot Kristi lära. Historien visar ock huru uti ingen sak man må gå mera grannlaga tillväga, än i behandlingen af personer, som hysa olika religiösa åsigter eller dogmer. Och dessutom — den som är kättare den ena dagen, kan den andra vara den renlärige, och då är det de gamla förföljarne, som blifva kättare. Luther och protestantismen visar härpå det mest slående exemplet. — Alltså tro vi för vår del, att en sann prest skulle förfara långt mera i enlighet med sitt kall och sin lära, om han såge mera till bekännarnes gudsfruktan och allvarliga sinnelag, än till bekännelsens afvikelse i någon punkt från hans egen. Hvad angår ins:ns fråga: hur kan man bestämma tiden för andra menniskors tankar c. så sorstå vi ej hvad han med detta dunkla tal menar. Hvad åter beträffar hans fråga: hur kan man bestämma öfver andra menniskors fria val Åc., så begripa vi, att ins:n härmed velat uttrycka sitt ogillande öfver red:ns yttran