möda man än gjort sig, hade det ej varit möjligt att finna någon sådan. Efter att hafva underkastat stället en omsorgsfull undersökning, hade öfverheten skridit till förhör med personerna. Allt husets folk hade måst berätta hvad de kände, men ingen af dessa berättelser hade haft något egentligt intresse. Blott grefvinnans kammarjungsru sramkom med några anmårkningar, hvilka forhörsdomaren tillade någon vigt. Hon förklarade att några häftiga upptraden egt rum mellan de båda makarne och att grefven vid dessa tillfällen gifvit ett bevis på sin vilda och obändiga karakter. Foremålet för denna svartsjuka var en herr Paul — annorlunda hade hon aldrig hört honom kallas —, och denne tycktes hafva stått på en mycket förtrolig fot med grefvinnan. Hon hade, sades det, känt honom som barn borta på kolonierna, innan hon kom till Europa: deras hus hade stött nära intill hvarandra och de hade uppväxt tillsammans; grefvinnan hade derför varit utomordentligt glad öfver att återse den unge mannen. Grefven hade äfven i början mottagit honom väl, men kort derpå ändrade han sig plötsligt. Längre fram hade herr Paul flera gånger blifvit afvisad då han kom, och det gick så långt, att han helt och hållet upphörde med sina besök; man såg honom blott jemt