Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1854, sida 2

— Du vill således alldeles icke emottaga något af mig? frågade han. — Nej, kapten. — Det kallar jag stolthet! Du har således allt, hvad ditt hjerta önskar sig. — Nej, kapten. — Hvad fattas dig då? — Mitt Bretagne. Detta var ett dåligt slut på ett samtal, som börjats dåligt; från denna dag blef också brytningen mellan dem båda uppenbar. — Han blir farlig för mig — tänkte Plouen. Det är tid på att jag tänker allvarsamt på saken. — Det är förbi med mig, tänkte Michel; men jag vill försvara mig så länge som mojligt. Sjömannen återvände på skogsvägen, och Plouen förtsatte sin väg åt savannen till. Våldsamma planer gäste i hans hufvud; aldrig hade han trätfat på ett så envist motstånd, och aldrig hade han fastare beslutat att vilja besegra detta motstånd, hvad det ån skulle kosta.