Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1854, sida 1

— Emedan jag vill bort. — Fattas dig något här? — Är det någon, öfver hvilken du har skäl att beklaga dig? Matrosen blickade upp, och denna gång såg han kaptenen rakt in i ögonen. Det var endast en blixt, men Plouen förstod den fullkomligt. Michel dref det emellertid icke, vidare, utan svarade med sin vanliga slegma: — Nej, kapten. Denna scen kunde ej fortsättas utan att leda till ytterligheter ; det var derför nödvändigt att afbryta den på denna punkt. Plouen skulle icke för något pris hafva tillåtit honom att resa. Michel kunde också godt läsa i hans ansigte, att han ej hade något att vänta. De båda männen gingo undar några minuter tysta vid sidan af hvarandra. Piouen var den förste, som afbröt denna paus: . . — Du kan således på intet sätt vänja dig vid att lefva bland oss! sade han vänligt. — Nej, kapten! svarade Michel något förvirrad öfver detta språk, som han ej väntat sig. — Jag gör mig emellertid all möjlig möda derför. Jag tror ej att jag sparar något för att göra dig i lag. — Nej, det är sannt, kapten! det år sannt.