Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1854, sida 1

naturen var, kunde han dock ej annat än märka och känna det; på sina utflykter i bergen hade han mer än en gång observerat negrer, hvilka blott spioneriet kunde föra bort till dessa aflägsna punkter, och denna anblick sårade honom alltid på det kännbaraste. Då måttet sålunda var rågadt, beslöt han att tala med kaptenen och låta det komma till en förklaring. Det lif han förde var honom redan forut tillräckligt förhatligt, men nu, då misstankan tillika förföljde honom, blef det honom fullkomligt odrägligt. Michel visste mycket väl för hvad han utsatte sig; det fanns ingen som kände Plouen bättre än han eller bättre visste hvad det ville säga att reta honom till vrede. Hårom bekymrade han sig dock föga, ty han föredrog en hastig död långt framför denna långsamma dödskamp; han hade fast beslutat att långt heldre trotsa allt, än att langre underkasta sig en slik behandling. En dag då Plouen lemnade plantaget för att tillse några nya anläggningar på en aflägsen punkt af ön, gick Michel bort till honom på vägen. De voro helt allena. Kaptenen kastade på honom en misstänksam blick och höll honom på ett visst asstånd från sig — detta var en ny förolämpning, och Michel kände den djupt. — Det går för långt! sade han för sig sjels.