Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1854, sida 2

blick ett siendtligt och hatsullt förhållande, hvars utgång icke var latt att förutse. Michel kände, att han blef qvarhållen på Guadeloupe såsom ett slags pant, och han betraktade sig sjelf såsom en landssörvist. Hvad skulle han göra på detta plantage? Hur skulle han få tiden att gå här, och hvartill skulle han använda sina jattekraster? Till att piska upp negrerna? — ja ett par gånger under de första dagarne tog han sig denna motion, men han tröttnade snart härvid. Ledsnaden tog öfverhand, klimatet angrep hans nerver och det syntes tydligt att han tardes af och måste duka under. På starka och kraftfulla kroppar verkar detta slags onda starkast och hastigast; efter några månaders förlopp var Michel blott en skugga af hvad han fordom varit. Maten smakade honom icke längre, och om natten kunde han icke sofva. Det var icke blott det fångelif han förde och det varma klimatet, som på detta sätt inverkade på honom. Ej heller var det öfvergången från ett strängt och tröttande arbetslif till den fullkomligaste overksamhet. Hvad fattades honom då egentligen? Var det ett hemligt samvetsqval som plågade honom? Var det ett moraliskt ondt, som han ej hunde öfvervinna? Ingen kunde säga något härom. (Forts.)