—— — Jag vill aslagga ed på att jag sett honom — ni vet väl, den döde! — Hvilken döde? — Kors den der, som det varit så mycket prat om! Tillåter ni ej att jag går dit? Plouen rynkade ögonbrynen; han började förstå hvarom det var fråga, och beslöt att göra ett hastigt slut derpå. — Du fjeskar alltid med saker, som ej angå dig, Acteon, och för bara spring får du ingenting uträttadt. — Jag, herre? — Ja just du! Och derför förbjuder jag dig att på hela fyra månader lemna plantaget. — Huru, herre! blott emedan jag gerna ville inställa mig för domstolen? — Det är nog, tig! Du nämner icke ett ord vidare om den der historien för någon, eljest kommer du att dö under piskan. — O herre! herre! utropade den stackars negern gråtande. Förlåt, förlåt! Jag skall aldrig tala ett ord mer derom, — Godt! då skall också allting vara glömdt! Men haf tand för tunga, det säger jag dig. På detta sätt hade plantaget Angremont förblifvit fritt för alla de efterforskningar och lagliga undersökningar, till hvilka Paul des Etangs död gifvit anledning. Då det icke längre