Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1854, sida 1

Rörande utförselförbudet å Tackjern. Det nämndes i Fredagsladet bland underrättelserna från Stockholm, att åtskilliga försök göras der uppe i hufvudstaden, att inge vår prohibitiva regering mod att trotsa Rikets Ständers beslut och hela den i detta ämne synnerliga eniga allmänna opinionen, i fråga om upphäfvandet af vissa utförselförbud, saker, som i den nyare statsekonomien med skäl betraktas såsom qvarlefvor af gamla, innerligt förvanda statshushållningsåsigter. Och något mera ab surdt kan man väl ock icke gerna tänka sig än att ett land skall förbjuda sina innebyggare, att till andra länder afyttra sina produkter. Vi vilja söka åskådliggöra detta förhållande. Antag nu t. ex. att det ges ett land, som har stor ymnighet på fina, rikhaltiga och lätt tillgångliga jernmalmer. Förräderna häraf äro så stora att landet med största lätthet, utan att äfventyra malmlagrens ens märkbara förminskning, kan afyttra årligen för t. ex. en summa af 20,000,000. Men nu finnes det på andra ställen i landet några mäktiga skogsegare, som öfvertyga landets regering, att man måste göra sig skogarne till godo genom malmens smältning till tackjern och att derföre malmen borde förbjudas till utförsel. En vis regering eller lagstiftningsmakt hade naturligtvis funnit detta förbud antingen onödigt eller skadligt; onödigt, ifall landet haft så stora skogar, att det kunnat smälta malmerna till billigare pris än andra länder, hvilka dessutom måste draga de dryga transportkostnaderna; skadligt, ifall detta ej vore händelsen, emedan det i så fall vore fördelaktigare att afyttra råämnet, utan att på detsamma nedlägga förspillda kostnader. Men nu är regeringen tyvärr icke vis, utan lyssnar till skogsägarnes rop och utfärdar malmförbudet. Följden häraf blir, att landet afsätter tackjern för t. ex. 15,000,000, hvarpå man således icke blott förlorat 5 mill. i exportsumman, utan ock sörödt en hel mängd kol, d. v. s. skog, och