——— — — — —— — — — — gen för denna engel, som syntes född för en bättre verld. Tio gånger var han på väg att upptäcka sig för fru Angremont och tio gånger svek honom modet; samvetet lade sitt tunga blyfinger på hans mun och återhöll hvarje bekännelse. Slutligen besegrade passionen honom, och han förrådde sitt hjertats hemlighet. Det var en af dessa sköna aftnar, hvilka man endast finner under tropikernas himmel. En varm och ren luft blåste uppifrån bergen och förde vällukten från de plantor, hvilka växte deruppe, ned till plantaget. Månan var icke uppe, men i stället strålade stjernorna på den mörka natthimmeln med fördubblad glans. För att njuta af detta skådespel och inandas aftonens friskhet hade fru Angremont och hennes gäst tagit plats på en bambu-kanap i vestibulen. Mezelia var frånvarande; hon hade begifvit sig bort till slafqvarteret för att tillse en sjuk. Då Plouen var ensam med modern, kände han sig starkare än vanligt och började tala. Han sade, att han redan alltför länge missbrukat en gästfrihet, som intet ögonblick förnekat sig; att han var genomträngd af tacksamhet öfver deras godhet, och att han aldrig skulle glömma den, men att stunden nu vore kommen, då han måste tänka på sin afresa och åter bege sig ut till sjös.