Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1854, sida 1

Plouen å sin sida kände att han lefde upp på nytt, och det i dubbelt afseende; ty allt efter som hans kropp återvann krafter, styrktes och renades äfven hans själ. Hur skulle han kunna motstå så mycken oskuld, så mycket behag? Han försökte det ej heller. Måhända hade han kommit till slottet med mindre vackra afsigter — nog af, han kände sig afväpnad af dessa naturliga företräden, och han hade ej längre kraft att göra ondt. — Han kände sig beherrskad af en makt, som var starkare än han sjelf och han syntes lycklig under detta herravälde. Ett ord, en rörelse af Mezelia kunde göra honom hänryckt, och i hela timmar kunde han åhöra hennes kreolska sånger, dem hon föredrog oförlikneligt. Han deltog i hennes arbeten, i hennes ungdomliga skämt och han syntes upplefva på nytt i hennes granskap. Denna ständiga sammanvaro måste leda till ett resultat, som icke var svårt att förutse. — Plouen blef kär; han älskade innerligt och djupt; för andra gången i sitt lif kände han en af dessa passioner, som ej tåla något hinder; han kände sig öfvervunnen och nästan förvandlad. Ungdom och oskuld åstadkomma understundom dylika mirakel. Då han såg Mezelia så naiv och så tillitsfull, frågade korsarhöfdingen sig sjelf om han ej gjorde bättre uti att gå ur vä