Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1854, sida 3

vore mig angenämt. — Jas. en af folket utkorad monark, mäste svara, att jag ej kunde motsätta mig andra folks val. Det var detta jag sade åt Bernadotte, hvars hela hållning förrådde den ängslan. som väntan på mitt svar alstrade; och jag tillade att han endast behöfde göra sig tillgodo den välvilja för hvilken han var ett mål; att jag ej ville hafva det ringaste att skaffa med hans utväljande, men att det hade mitt bifall och mina välönskningar. Likväl, jag erkänner det, erfor jag en aning, som gjorde mig saken oangenäm och pinsam. — — — En fransman har haft i sina händer verldens öde. Om han haft sinne och omdöme för höjden af sin ställning; om han varit god svensk, såsom han påstod sig vara, kunde han hafva återställt sitt nya fäderneslands glans och makt, återtaga Finland, vara i Petersburg innan jag hunnit till Moscau. — — — Kejsaren af Ryssland sparade ingen inställsamhet mot honom. Det påstås att man till och med då lät honom förstå, att han kunde göra anspråk på en af dennes systrar, om han skiljde sig från sin hustru; och från ett annat håll skref en fransk prins till honom, det han gjorde sig ett nöje af att anmärka, att Bearn var vaggan till begges deras hus. . . Hans hus! .. I sin berusning uppoffrade han sitt nya sadernesland och det gamla, sin egen ära, sin verkliga makt, solkens sak, verldens öde! Det är ett fel, som han dyrt får betala. Knappt hade han lyckats i det, som man väntade af honom, än han börjat erfara det. Han har till och med, som det säges, ångrat sig. — — — Vi hafva gjort oss till regel att vid detta tillfälle ur så väl Grefve Engeströms berättelse som Napoleons reflexioner sorgfälligt utesluta allt, som kunnat anses personligen sårande eller förklenligt för Carl Johans minne, och endast upprepat historiska facta och politiska slutsatser. Med det enda undantag från regeln, som innefattas i den sist anförda strofen af Napoleons yttrande, åsyfta vi att visa rigtigheten af Napoleons omdöme i hvad det angick Czarens allt för hastiga glömska af den omätliga tjenst Carl Johan gjorde honom och hans välde. Derpå äro de förluster, som den beryktade skeppshandeln tillskyndade Sverige, och de förödmjukelser, den medförde för dess regering, 1 ögonen springande bevis. Högstsal. Konungen, bland hvars prisvärda egenskaper ett försonligt sinnelag icke var den minst värderika, kunde likväl aldrig glömma de oförrätter honom tillskyndats af de tvenne herrskare, som skiftesvis läto Europas furstar och folk erfara tyngden af deras makt — Napoleon I och Alexander I — och under ett af de oförgätliga samtal, då förstbemälte monark förunnade utgifvaren tillträde hos sin höga person, yttrade han, med sammanknäppta händer och mot himlen höjd blick, att Försynen hämnat honom för två personers orättmätiga uppförande, dem H. Maj:t väl icke namngaf, men om hvilka utgifvaren af samtalets gång ej kunde misstaga sig, att med dessa två personer åsyftades Nap. och Alexander. Till Napoleon hade Carl Johan merändels befunnit sig i spändt förhållande; ty fastän Kejsaren redan dagen efter sedan han uppstigit på thronen inbegrep Bernadotte i den första promotion, som ägde rum af kejsaredömets Marskalkar och kort derefter upphöjde honom till suverän Prins öfver det lilla herrskapet Ponte-Corvo inom Neapolitanska området, förblefvo dock misstankarna, antipatierna, till och med afunden, dessa begge furstar emellan omisskänneliga och outplånliga. Napoleon var det förkroppsligade enväldet: Bernadotte, ifrig frihetsvän under republikens tillvaro och medelpunkten, näst Moreau, för republikanernes plaI ner och förhoppningar, försmådde icke ens på thronen minnet af sina yngre dagars sympathier, och yttrade en afton, skämtsamt småleende, till den, som nu upprepar hans ord: Je suis plus republicain que vous, mon cher Crusenstolpe! Napoleon förde Carl Johan bittert till last, att han, vorden svensk thronföljare, slet alla sina band med I Frankrike. Vi deremot beklaga djupt, att hans tankar just under denna period allt för mycket lekte att återvända dit. Stats-Rådet de Bourrienne, som länge varit Napoleons förtrognaste Handsekreterare och alltid förblef Carl Johan tillgifven, samt i ett smickrande handbref från honom sjelf undfick Nordstjerne-Orden, I förtäljer härom följande i 8:de Kapitlet af 10:de delen utaf sina 1829 i Paris utgifna Anteckningar: Under den tid (1814) Bernadotte (Kron-Prinsen af Sverige) dröjde i Paris, såg jag honom dagligen. Han dolde blott svagt för mig det hopp han gjort sig att styra Frankrike, och under de mångfaldiga samtal, som våra ömsesidiga göromål tilläto oss att hafva med hvarandra, förvärfvade jag öfvertygande bevis om hvad leon. Prinsen af Benevent hade i min närvaro sagt till Kejsar Alexander: Vill ni upprätthålla Bonaparte? Nej, ni hvarken kan eller vill göra det. Jag har I redan haft den äran att säga Eders Maj:t, att ingenting kan ställas emellan Napoleon och Ludvig XVIII; allt hvad man satte i stället, hvilket val man ock gjorde, af hvad beskaffenhet det vore, skulle det blifva en intrig, och ingenting kan hafva nog styrka, eller nog stadga, för att uppehålla den, som vore dess föremål. Bernadotte, Eugåne, en Förmyndare-Regering, allt det der är intriger. Man bar sett huru Talleyrands åsigt dan den dagen då jag råkat General Reynier hos Hertigen af Rovigo hade mina starka gissningar härutinnan öfvergått till sådan visshet, att jag yttrade det till Bernadotte och, när han slutligen blef drifven ur sina innersta förskansningar, gjorde han ej mera någon inskränkning i sitt förtroende till mig, och bekräftade helt och hållet hvad jag visste om mötet i Abo. Jag insåg lätt det intresse kejsar Alexander fann i Bernadottes öfvertagande af högsta makten i Frankrike. Ty då hade Finland kunnat bibehållas af Ryssland, såsom en vedergällning för det stöd, denna glupande makt lemnat en ny regent-slägt, och på samma gång hade hon kunnat taga Norrige för sin egen räkning. i stallet för att gifva det såsom en ersättning åt Sverige: och det hade ändock varit en vedergällning för det beskydd Ryssland lemnat Sveriges gamla konunga-ätt. Det var den bakslugaste politik i verlden, hvarmedelst I Ryssland skulle vunnit på båda sidor. jag alltid trott, utan att han sagt mig det uttryckligen: att, nemligen, han hade i sigte att eftertråda Napo si i detta hänseende segrade hos Kejsar Alexander. Se