I sista häftet af Stallningar och sörhållanden förekommer följande märkliga framställning af dels nya, dels redan bekanta sakförhållanden: 4I förvisningsortens enslighet yttrade sig den från makten fallne Napoleon på följande sätt till sina förtrogne: Någon tid efter Gustafs bortjagande och sedan successionen till thronen blifvit vakant, ville Svenskarne göra sig angenäma hos mig samt förvissa sig om Frankrikes beskydd och begärde af mig en konung. Det blef ett ögonblick fråga om vice konungen ), men det bade fordrats att han ombytt religion, hvilket jag ansåg vara under min och de minas värdighet. Dessutom fann jag icke det politiska resultatet nog stort för att ursäkta en handling så stridande mot våra seder: icke desto mindre satte jag kanske för mycket värde på att se en Fransman innehafva Sveriges thron. I min ställning var det en barnslig tanka. Min politiks sannskyldige konung, den som anstod Frankrikes verkliga intressen, var konungen af Danmark, emedan jag då styrt Sverige genom den simpla beröringen med danska provinserna. Bernadotte blef utkorad, och derföre hade han att tacka den omständigheten, att hans hustru var syster till min broder Josephs, hvilken då regerade i Madrid. — Bernadotte, som lat påskina stor sjelfständighet, installde sig hos mig för att begära mitt samtycke, bedyrande, med allt for synbar oro, att han endast skulle emottaga anbudet såvida det ) Eugene Beauharnais, Josephines, Napoleons första gemåls son i hennes föregående äktenskap med generalen Vicomte Alexandre de Beauharnais; sedermera vice konung af Italien, slutligen hertig af Leuchtenberg och prins af Eichstädt, H. M. nu regerande drottningens i Sverige och Norrige framlidne Herr Fader. 2 ——