Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1854, sida 3

ring. Han pustade och stönade, och svetten rann utför hans panna och kinder. — Osammanhängande ord framträngde genom hans läppar, men blott ett enda kunde man höra tydligt: Dö! dö! ropade ban den ena gången efter den andra. Hans rörelser syntes ölverensstämma med hans ord; det var liksom om han med båda sina händer ursinnigt omfattade något och som om de sasthollo ett ossen, hvilket ej kunde undkomma; derpå började han springa fram och åter i rummet i det mest otyglade raseri, ända tilldess krafterna ösfvergåsvo honom och han sanslös nedföll på golfvet. Så aflöste den ena krisen den andra; Acteon ensam var vittne dertill, men han aktade sig noga att låta märka det ringaste. Han hade fattat en obeskrislig tillgifvenhet för kaptenen. Plouen var hans hjelte och han svor endast vid honom. Redan berättelserna om hans kryssningståg hade väckt hela hans beundran, och han hade gjort sig ett nöje af att underhålla tjenstesolket dermed. På så sätt hade han i sina tankar förenat sitt öde med kaptenen, och litet af hans ära återsöll med detsamma på honom. (Förts.)