Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1854, sida 3

honom, kunde icke tala derom utan fasa. I sin sebersantasi sade Plouen osta så besynnerliga saker, att den stackars negern bäfvade vid blotta tanken derpå. Stundom sprang han ut ur sängen, afryckte förbindningen och upphäfde ursinniga skrik, i det han sprang upp och ned i paviljongen samt hotande utsträckte armarne mot inbillade fiender. Scenerna omvexlade och hans rörelser likaså. Än inbillade han sig att han äntrade ett fartyg; han uppmuntrade sitt manskap och dref dem framåt. Hugg ned! hugg ned! ropade han till dem. På andra stunder föregingo mer hemlighetsfulla scener, och hvilka blott osammanhängande, afbrutna och förtäckta ord hotade att förråda. Men genom alla dessa syner och scener lyste dock en enda tanke, en blodig hämndlystnad, som intet förmådde släcka. En natt gick det så långt, att den stackars sjukvaktaren började blifva illa till mods. Under ett häftigt feberanfall sprang Plouen ur Sängen, och negern kunde, oaktadt alla sina ansträngningar, ej hålla honom tillbaka. Hans vidt uppspärrade ögon, hans hår, som stod upprest lik borst, och hans bleka ansigte gåfvo honom utseende af ett spöke. Han tycktes söka ett föremål, som beständigt undslydde honom, och förföljde detta föremål med otrolig förbitt