I I I i I I 14 och 15 dennes. Den 22 November. Då Hand. Tidn åtskilliga gånger, såsom ett mål för alla frisinnade fosterlandsvänners fordringar och önskningar, velat fixera: ett nytt politiskt system, som vi kallat hberalt-progressivt, eller progressivt-liberalt, så halva vi dermed endast begagnat en mindre vanlig benämning på en gammal sak, och dertill en benämning, som tyvärr icke är svensk, emedan detta fordrade en omskrifning, som blir för tung att upprepa. Emellertid torde det tillåtas oss i dag försöka litet. närmare utreda både den nya benämningen och den gamla saken. Framåtgåendets, utvecklingens id är ingenting annat än lifvets egen ide. Utveckling och lif, stillastående och död äro identiska begrepp, icke blott inom naturen, utan ock inom menniskoslägtets historia. Ju mera lif, ju raskare, kraftigare utveckling; ju mera stillastående, desto mera aftyning, upplösning, förruttnelse och död. Finnes det lif, men okloka hinder söka tillbakahålla dess yttringar, dess utveckling, genom sammantryckning eller andra tvångsmedel, så skall antingen lifvet förqväfvas, eller bryter det sig fram genom motsatt våld. Så spranger den lilla plantan sönder den tunga, hårda stenen, som vill hindra hennes utveckling, bennes längtan efter sol och luft; så sönderspränger ångan af blott en droppa vatten det starkaste kärl. På samma sätt med menniskoslagtet och dess samfuud. Finnes det i ett samhälle blott några sedliga krafter, så skall döden ej kunna blifva detta samhälle öfvermäktig, ty lifvet skall sönderspränga hindren och utveckla sig med sin blomma och sin frukt. Historien visar oss härpå ojäfaktiga exempel. Intet af dessa exempel är dock mera slående, mera underbart, mera tröstande och hugnande, än exemplet af kristendomens egen utveckling. Lifvets, m. a. 0. sanningens och dygdens frö slog rot i några ensaldiga hjertan och utvecklade sig uti denna jordmån till ett träd, som öfverskyggade hela jorden. Men framåtgåendet kan ske antingen jemnt, kraftigt och lugnt, eller ojemnt, ryckvis och oroligt. Det är det förra, som är för menskligheten företrädesvis lyckliggörande; det är derunder, som bildningens välde utbreder sig lik en befruktande dagg öfver jorden; det är derföre detta framåtgående, som bör af hvarje mensklighetens vän eftersträfvas. Det sednare åter, det ojemna, ryckvis skeende framåtgåendet är tyvärr det, hvarigenom menskligheten hittills mest framgått; det är revolutionernas framåtgående. Kanske invänder någon: revolutionerna hafva ej fört menskligheten framåt — de hafva tvertom varit ondskans yttringar, som Gud medgifvit, för att straffa det syndiga slagtet, o. s. v. Der historien lemnar så tydliga svar, behöfva vi ej svara. Eller: på hvad punkt stode väl menskligheten, derest ej — för alt blott nämna sednare tiders exempel — reformationen och den första fransyska revolutio. nen — med alla dess fasor — ägt rum? På hvad punkt stode saderneslandet, derest ej En gelbrechts, Gustaf Wasas och sednast 1809 år: revolutioner ägt rum? Lemnom emellertid den revolutionära utveck lingen, i hopp att den ej må blifva vidar nödvändig, derigenom att framåtgåendet får å ga sin naturliga, fria väg. Men hvilken bör denna väg vara? Hvilkei är den rigtning, som utmärker framåtgåend och hvilken den som utmärker tillbakagående Svaret härpå är ej svårt. Historien visa tydligen, att menniskoslägtets framåtgåendeligge i den rigtningen, att den enskilte samhälls medlemmens rätt och frihet skola ingå såsor hufvudelementer uti och hufvudvillkor för de ö allmännas väl; eller, med andra ord, att ku turen med dess rättigheter och pligter, så vi rent menskliga, som borgerliga, skall blis7 allas tillhörighet, och icke blott ett såtals. IL kasom reformationen gjorde hvarje mennisk