jazet marscherade stolt bort till den öppning, som Plouen upptäckt. — Aha! ropade S:t Malo, der ha vi ingången till nästet. Kaptenen är således der, lat oss skynda att följa efter. Elter många fåfänga försök hunno de ändtligen upp till det ställe, der den blodiga striden sorsiggått; det var en sorglig anblick, som här mötte deras ögon: negern låg utsträckt på marken, men vid hans sida låg kaptenen, och tätt bredvid honom åter Tamerlan, som fallit på arans fält. Plouen var emellertid icke död; flera tecken utvisade, att lifvet ännu icke lemnat honom; huden var ännu varm och lederna egde qvar hela sin spänstighet; hudfårgen hade ej heller ännu antagit dessa fläckar, som äro kännetecken på döden. Efter en liten stunds förlopp uppslog han ögonen och såg sig förundrad omkring; hans hufvud värkte ännu efter det våldsamma slaget. — Ah, är det ni gossar? sade han. Han försökte resa sig upp, i det han stödde sig på armbågarne, men hans krafter sveko honom. — Rör er icke, kapten! sade hans folk till honom; vi skola nog hjelpa er upp. — Hjelpa mig upp? Må göra! Men hör på, ett ord gossar! — Tala, kapten.