och tyckte sig se allting gerom en sky. Då damerna på Angremont nalkades, trodde han det vara en sortsättning af drömmen. — O min Gud! ropade han. Hvad ser jag? Aren J här? Fru Angremont närmade sig båren och fattade den sårades hand. — Är det icke vår plats, herr kapten, då ni nyss vågat ert lif för vår skuld, och detta lif måhända ännu sväfvar i fara? — Ja för vår skuld! tillade Mezelia med vek stämma. Plouen hade gerna tusen gånger velat gå i döden för ett sådant ord, och serafernas sång skulle ej hafva klingat så skönt i hans öron. Han tyckte sig vara fullkomligt lycksalig, och kände sig förflyttad till en mera eterisk verld, der det icke fanns det ringaste af detta stoft, som fäster sig vid vår jordiska tillvaro; han kände sig lycklig, och önskade att detta flyktiga ögonblick alldrig måtte försvinna. Truppen hade åter satt sig i rörelse; fru Angremont och hennes dotter gingo vid sidan af den sårade och vände ej sina sorgsna och deltagande blickar från honom. Man uppnådde ingången till paviljongen. I det ögonblick då Mezelia och hennes mor ämnade lemna honom, var det liksom om den sårades sansning först återvände i hela sin klarhet.