Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1854, sida 1

observerat honom ända från Goyaves-floden han hade sett Plouens trupp framrycka under hans anförande, och han hade ej kunnat misstaga sig om deras asfsigter. Så snart Vulkan öfvertygat sig att hans fordne stallbroder var en förradare, hade han tåligt väntat på honom, för att kunna hämnas desto säkrare. Derpå inneslöt han sig lugnt i sin fästning, der han I trotsade sina fienders ansträngningar och roade sig med att leka krig med dem. Så länge Plouen ännu höll sig nere i djupet, kunde intet förråda honom; men ju högre han uppsteg, desto mer var han äfven utsatt för att en nedrullande sten eller hundarnes skällande skulle underrätta Vulkan om den fara, som hotade honom. Detta inträffade äfven. I — Här är någon inne hos mig! Inne i min I klippa! ropade han plötsligt. Han var just i begrepp att nedkasta ett ofantligt klippstycke öfver sina angripare, men denna upptäckt gaf hans tankar en helt annan riktning. I ett nu var han borta vid ingången, just som kapten Plouen med sina hundar ville bryta in på honom, och han nedstörtade nu klippstycket öfver dem som voro honom närmast. Hundarne undgingo slaget — den ene hade honom redan i halsen och den andre bet sig ,