Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 3

Styckegods. Ytterligare o-mATetics förolychande: Kapiten Luce från det förolyckade Aretick har ifrån Quebec, dit han anlände med ÅCambria, insändt en berättelse om sitt fartygs förlust och sin egen räddning. Han uppgifver antalet af sina passagerare till 233 och af besättningen till 150. Hans beskrifning om sammanstötningen med den franska ångaren afviker ej väsendtligt ifrån de förra berättelserna. Om sin slutliga räddning skrifver ban följande: Båtarna voro borta, och jag tänkte på att för de qvarblifna låta sammantimra en flotta, men öfvertygade mig snart, att jag ej mera hade några matroser och timmermän till mitt förfogande. Den ende, som hållit ut hos mig, var m:r Doran, tredje ossicern. Han och passagerarne bistodo mig troget att bringa en slotte till stånd, vi voro just sysselsatta med detta arbete, då jag öfvertygades derom att sartyget var i raskt sjunkande, och vi satte nu framför allt den sista räddningsbåten i sjön, och dess ledning anförtrodde jag åt Doran. Emellertid arbetade vi vidare på flotten; då sjönk fartyget plötsligt, med allt hvad som befann sig derpå; båten flöt omkring mil (engelsk) ifrån oss och det fanns på den intet roder att styra den med. Jag sjelf sjönk jemte de öfrige, men befann mig snart, med mitt barn på armen, åter på vattenytan. Då företedde sig ett hiskeligt skådespel: Rundt omkring mig omkring 200 drunknande emellan spillror af alla slag, vid hvilka de sökte att hålla sig fast, skrän af dödsångest och förtvillan. Jag bemödade mig om att rädda mitt barn, då uppdykade en del af hjulhuset, skrubbade emot mitt hufvud och föll med hela sin tyngd på mitt arma barn, som få minuter derefter afled i mina armar. Dock lyckades det mig ännu att bringa mig, mitt barns lik samt elfva andra i säkerhet på det flytande hjulhuset. Af de öfriga sjönk den ene efter den andre. Vi befunno oss ända till knäna i vattnet; ofta slogo vågorna tillsammans öfver våra hufvuden; kölden var isande, och snart kände vi törstens förfärliga qval; så tillbragte vi den första natten. Då morgonen inbröt voro vi blott 7 qvar vid lif, och så långt ögat kunde se, visade sig intet segel. Denna dag och följande natt dogo 4 af mina olyckskamrater af mattighet, och nu återstodo endast m:r Allen, en tysk och jag. Så kom den 29, och i dagbräckningen upptäckte vi väl flera segel på afstånd, men det dröjde länge innan ett af dem närmade sig oss, det var ÅCambriak; det hade uppfiskat en fransman som hållit sig uppe på en flytande bjelke och visade kapitenen, att ännu Mera öfverlefvande summo omkring i närheten. Så blefvo vi räddade. Sex andra uppsiskades sedermera. Huron med några räddade hade redan före oss inträffat i Quebec. En hung, som visas för pengar. Ueine berättar i sitt nyaste arbete följande anekdot om konung Ludvig Philip: Den vän, som ledsagade mig omkring i Paris, sade mig, att kungen nu blott på bestämda tider visade sig på terrassen vid Tuilerierna, men ännu för få veckor sedan kunde man få se honom vid hvilken tid som hellst emot erläggandet af fem francs. — Fem francs? frågade jag bestört; visade sig då I kungen för pengar? — Nej, men han blef förevisad för pengar, och dermed hängde så tillsammans: Det fanns ett sällskap klakörer och legda tjenare, hvilka anföllo alla fremlingar och erbjödo sig att visa dem kungen för fem francs; ville man gifva tio francs, så skulle man få se kungen vända ögonen emot himlen och bedyrande lägga handen på hjertat; ville man gifva tjugo francs, så skulle kungen sjunga marseilläsen. Och de voro i stånd att hålla, hvad de lofvade. Fingo de fem francs, så började de ett jublande vivatrop under slottets fönster, och kungen framträdde på terrassen, bugade sig och drog sig åter tillbaka. Gaf man dem tio francs, så skreko de mycket högre oca buro sig åt som besatta, då kungen visade sig, hvarpå H. Maj:t, såsom tecken af sin djupa rörelse, vände ögonen emot himlen och bedyrande lade handen på hjertat. Engelsmännen gåfvo gerna tjugo francs, och då steg enthusiasmen till en otrolig höjd; när kungen visade sig, intonerades marseilläsen och vrålades så länge, tilis H. Maj:t, om ej för annat, åtminstone för att göra ett slut på detta, bugade sig, lade handen på hjertat, vände ögonen emot himlen och instämde i marseilläsen. En strandmämg. Den 6 dennnes strandade vid Spikroog Bremer-barken Johanne, Oldejans, från Bremen, destinerad till Baltimore med 222 utvandrare. Besättningen, bestående af 13 man, räddades; af utvandrarne deremot till den 8:de endast 138 personer, under det att redan 15 lik drilvit till stranden. En annan berättelse säger, att flera af de räddade blifvit svårt sårade genom fallet af tvenne master.