Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1854, sida 2

— — ——— — först litet med honom — han ville ordentligt njuta sin hämnd. Offret hade icke så mycket krafter qvar, att han var istånd att skrika; han syntes redan halfdöd. Då Vulkan tycktes halva fröjdat sig länge nog åt hans förtviflan, slungade han honom ifrån sig. — Der! ropade han med ljudelig röst. Der är en af edra! Tan emot honom! Barrabas lik, som ett par gånger stött emot de sramspringande klippblocken, nedfoll framför den förfarade truppens fötter. 31. Den sista ansträngningen. Denna rysliga scen dref kapten Plouens och hans följeslagares raseri till det yttersta. Det fanns intet tvifvel om att de voro skuld till denna katastrof, och denna tanke uppretade dem ännu mer mot deras fiende. De lofvade hvarandra också genast, att de ej skulle gifva sig ro innan de hade honom i sitt våld. Om de an sormligt skulle belägra klippan, hade de fast beslutat att ej gifva vika. (Forts.)