sull och utmanande blick. Det var på Barrabas han hämnades; med ett språng var han bredvid den olycklige negern, fattade honom om lifvet och bar honom bort till klippan, alldeles såsom ett rofdjur griper sitt byte. Barrabas utstötte det ena förtviflade skriket efter det andra; Plouen var utom sig. — Matroser! ropade han, fort! till hjelp! Den, som lemnar mig honom död eller lefvande, skall jag belöna konungsligt! Matroserna behöfde ej denna uppmuntran för att ådagalägga sitt tjenstenit; denna anblick var tillräcklig för att sporra dem — de ilade framåt som om de haft vingar. — Afståndet mellan dem och Vulkan aftog alltmer. Denne, som var lastad med sin tunga börda och tvungen att fasthålla Barrabas, hvilken sökte slita sig ifrån honom, skulle utan tvifvel snart upphinnas — och hundarne voro redan blott några få steg ifrån honom. — Bravo, Tamerlan! bravo, Bajazet! ropade Acteon. Det gällde nu blott den sista ansträngningen. Man hade hunnit till foten af klippan och befann sig nu midt framför en klippvägg, som ej syntes hafva någgiv v Det var dit, som Vulkan styrde siffa st — Hvart ämnar han sig hän? fråg sig sjelf. —