denna berättelse finner man, att de redutter, som d. 25 eröfrats från Turkarne af general Liprandi, ej, såsom i några franska tidningar uppgifvits, d. 26 återtagits af de allierade. Canrobert säger uttryckligen att det är Ryssarnes plan att locka de allierade ur deras förträffliga fasta ställning. På samma gång som deras plan är genomskådad, kan den äfven anses för misslyckad. De allierade äro för kloka att lemna sina ointagliga positioner, utan afvakta Liprandis anfall i händelse han skulle försöka att befria Sebastopol. Lord Raglans berättelse om striderna d. 25 och 26 Okt. är ännu icke offentliggjord. Den väntades d. 12 i London. Imellertid har der inträffat lord Raglans försinkade depesch af d. 18 Okt. om bombarderingens början. Denna berättelse har nu förlorat sitt intresse, då händelserna denna dag redan äro tillräckligt bekanta. Märkligt än imellertid det deri förekommande yttrandet, att Sebastopol på södra sidan är icke en fästning utan fastmer ett förskansadt läger på en ganska stark terräng, på hvilken äro uppförda grofva kanoner i edt till utseendet obegränsadt antal och rikligen sörsedda med artillerister och ammunition. Underrättelserna om de diplomatiska underhandlingarne äro mycket obestämda. Såsom vi flera gånger yttrat, är utgången af de sväfvande underhandlingarne beroende af Sebastopols öde. I den mån som afgörelsen vid Sebastopol fördröjes, demaskeras imellertid alltmera Österrikes dubbelhet i politiken. Det berättas att kejsaren gifvit order att inställa den förut anbefalta mobiliseringen af 100,000 man. Detta beslut förklaras genom Rysslands upprepade försäkringar att ej vilja angripa Österrike. Det antyder imellertid att Österrike aldrig haft något allvar med de löften det gifvit vestmakterna. Twmes har en mycket skarp artikel emot Österrikes politik, hvari göres följande mycket träffande skildring af Österrikes uppförande under det senaste året: Förenadt med oss i hvarje diplomatiskt steg som vi tagit, har det ännu noga aktat sig för att inlåta sig i allians med oss eller att bryta med den makt, emot hvilken vi i detta ögonblick förfäkta dess sak, mera än vår egen. Först ursäktade det sig med, att medan vi voro långt borta från ryska gränsen, var det nära den och att man icke kunde vänta, att det skulle gå på, innan det var lugnadt genom vår närvaro. Slutligen kommo vi med så stor styrka och träffade sådana förberedelser, att denna ursäkt ej dugde längre; men Österrike rörde sig derför icke ur fläcken. Bamberger-konferensen var i Rysslands intresse och Österrike vågade icke röra sig utan denna konferens samtycke. Imellertid började lyckan att förklara sig för de allierade och den ryska invasionsströmmen trängdes tillbaka från Silistrias vallar. Nu gjorde 0sterrike ett steg framåt, men i en riktning, som tydligen visade sig vara förestafvad af andra bevekelsegrunder, än den europeiska politikens eller tillochmed den tyska politikens intressen. Ryssarne kunde icke längre hålla sig i Donaufurstendömena, och Österrike var villigt att besätta dem för Turkiet. Ryssland förkastade dess ultimatum, och Österrike ryggade tillbaka för att påtvinga det sitt ultimatum med vapenmakt. I fortsättningen af artikeln göres Österrike den såsom vi tro fullkomligt riktiga beskyllningen, att det i Donaufurstendömena icke uppträdt som sultanens vän, utan som dessa länders herre, icke som allierad utom som suverän och att det vid Donaus stränder utöfvar samma oförsynta despotism som i Italien. Det värrsta af allt är ändå, att Österrike lågger alla möjliga hinder i vågen för Omer Pascha att till de allierades fördel fåretaga en diversion till Bessarabien, hvarigenom det uppenbart verkar i Rysslands intresse. Tvenne österrikiska aktstycken hafva nu blifvit offentliggjorda. Det ena är Österrikes d. 23 Okt. daterade svar på preussiska noten af d. 13 Oktober. Det andra är en eventuel instruktion till Österrikes gesandt vid förbundsdagen. Det förra är till formen ytterst hofsamt och försonligt, men Österrike bibehåller deri ändå sin en gång intagna position. Den nämnda instruktionen har österrikiska sändebudet i Berlin uppdrag att i förtroende meddela preussiska premierministern Manteuffel, på det att denne deraf må kunna inhemta, att Österrike för den händelse det ej kan blifva ense med Preussen ämnar på egen hand vid förbundsdagen söka genomdrifva ett enkelt majoritets-beslut i orientaliska frågan. Telegrafnotisen om lord Palmerstons resa till Paris var förhastad. Denne statsman reser imellertid dit oförtöfvadt. Court Journal underrättar allmänheten, att lord P. har sullmakt att i förtroende underhandla med Fransmännens kejsare i politiska angelägenheter af högsta vigt. Det heter att franska amiralen Parcceval Deschenes rest till England för att inför en— —