Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1854, sida 2

— Sådane ären J, fortfor han. IJ tron er förstå allting bättre — isynnerhet den der — han pekade på mythologen — Den storprataren! Jag kommer väl en gång att sastnagla hans tunga vid ett träd, så att han bli straffad med det, hvarmed han syndat. Man visste att hos Plouen en sådan hotelse icke var ett blott munvader; det blef allt tystare och tystare, och St. Malo vågade ej ge ett ljud ifrån sig. — Han blåser upp till storm, sade han för sig sjelf; vi måste se till att låta det draga förbi. Kaptenen måste ge sin förargelse luft. — Vet ni nu hvad följden häraf blir? sade han, i det han grep en af de närmast stående i armen och skakade honom häftigt. — Följden blir den, att om den skojaren deruppe icke kommer ut ur sitt näste, om vi ej kunna få honom inom skotthåll dernere i ljungen, så äro vi nödsakade att belägra klippan — och du, Yvon, du blir tvungen att bestiga den. — Det skall jag göra! svarade denne raskt. Och J andre, J kunnen sedan få ligga här på vakt i en vecka eller två, ja i en hel månad, så länge till dess vi tvinga honom att ge sig på nåd och onåd.