Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1854, sida 2

Maronnegren bemödade sig fördenskull att se så likgiltig ut som om det ej vore ifråga, att han var i komplott med någon. Han visste ganska väl, att han var under Vulkans uppsigt, och att intet undföll dennes uppmärksamhet. Emellertid Plouen likväl anställt sina betraktelser öfver en sak. Det syntes honom — var det måhända blott inbillning? — som om den första stöten i pipan varit fastare och kraftigare än den andra. Var detta ej ett bevis på, att maronnegern icke längre var säker på sin sak, att han, som det heter, uppgjort sin räkning utan värden, och att han sjelf tviflade på en lycklig utgång. Troligen frågade han sig sjelf hvarför han här stött på ett hinder som han ej förutsett, och han grubblade utan tvifvel öfver orsaken, hvarför Vulkan icke denna gång följde sin vana. — Om jag blott kunde ge honom ett tecken att vara på sin vakt! tänkte kapten. (Forts.)