Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1854, sida 2

Landsorten. MWadstena den 8 November. Ett drag af bränvinsenthusiasmen hade vi tillfälle att erfara i Söndags, då på en liten jagttur här i grannskapet, påträffades landtmän, som ,virkede i sit Kald d. v. s. brände bränvin. — Efter att hafva besett hela arbetet och redskapen, skulle man återvända, men, okunnig om vägen, stannade man med funderingar öfver en gärdes gård, som stod i oriktigt väderstreck i afseende på den obehindrade hemmarschen. Härunder kom bränneriegaren och ej utan en viss hästighet antastade oss med förklaring, att, var det fråga om att angisva honom för olofligt brännande, så var det onödigt, ty han var karl till att göra det sjelf och betala böterna med, om det fordrades. På ett annat ställe rådde en lika verksamhet, och der förekom det anmärkningsvärda, att — det är svårt att säga hvilketdera — fäbuset var ett bränneri eller bränneriet ett fähus. Uddevalla den 9 November. Såsom ett drag af känslolöshet och saknad af all mensklig, naturlig och moralisk instinkt, kunna vi anföra, att, då för några år tillbaka tvenne bröder till den förut omnämnde, vådligen omkomne hemmasonen Johannes Mårtensson i Misteröd på Sörviksbugten här i fjerden var närvarande då desse, hvilka aftonen förut drunknat i en vak efter ett genom isen utsågat fartyg, från bottnen upptogos, icke allenast icke dervid sjelf lade hand, utan, då liken på isen uppdrogos, utbrast i ett flatskratt, troligen fröjdande sig deröfver, att hans arfve del en gång skulle blifva så mycket större. Lika broderliga känslor ådagalade dennes broder Olof Mårtenson vid dennes ömkliga ändalykt, i det han, sedan tilkomne personer lyftat den sanslöse upp i kärran, under yttrad förmodan, att han vore död, helt ogeneradt utlåtit sig: Det kan ingen hjelpat — det var