förslag framställdes, upprörde det mythologens hela stolthet. — Tar man oss för syrsotingare frågade han Yvon. Antingen det smakade eller ej, måste han emellertid deran. Ljungen var hög nog, och om man lade sig ned, kunde man passera den obemärkt. En i sender af jägarne måste begifva sig på resan, och på det sätt uppnådde de det väntande gömstället: det var en grotta, i hvilken marodörerna stundom brukade uppehålla sig — man kunde se detta af en slags skorsten, som var anbragt borta vid klippan. Då alla hunnit dit, kastade föraren en spejande blick utanför, för att fullborda sin rekognoscering. — Döljen er! döljen er! ropade han hastigt. Låt ingen få sigte på er. — Så döljen er då! upprepade Plouon. Denne man skolen J lyda. Det fanns intet annat medel än att åtlyda, och hvar och en sökte gömma sig så mycket som möjligt inne i hålan. Negern fortfor att stirra upp mot klippan genom en remna i hvalfvet. — Massa, sade han till honom med låg sler i det han vinkade åt honom. Kom it