Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1854, sida 3

leende, ty kaptenen skulle genast erhålla bevis i händerna. — Jag sörer er således bakom ljuset, sade han. Godt, massa, så titta dit upp igen. I — Hvartilil tjenar det? — Titta blott dit upp ännu en gång, säger jog er. Plouen gjorde så, men syntes ännu icke botad för sin misstanka. — Jag ser icke det ringaste. — Icke? Ej en gång ett hufvud? — Bvad menar du? Den svarta punkten der uppe på spetsen. — Det är Vulkan! Se bara hur han rör sig. Med någon uppmärksamhet kunde man verkligen se en menniskoskepnad uppe på klippväggen. Kaptenen var snart öfvertygad I derom, och hans matroser likaså. Intet tvifvet fanns, att det var deras fiende. Det såg ut som om han utmanade dem från höjden af sin fästning; han gick fram och tillbaka såsom en man, den der ej är hotad af någon fara och som fröjdar sig åt att betrakta den vackra naturen. — Han hemtar frisk luft deruppe på sin balkong, sade mythologen, som var glad öfver att få tillfälle att framkomma med ett infall.