Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1854, sida 2

stycke den ene srån den andre; ingen må vidröra träden, och hvar och en må gå så tyst han kan. — ben slyngeln förer oss i en snara, sade Acteon till matroserna omkring honom. Kaptenen gör orätt uti att anförtro sig åt honom. — Det är jag också rädd för, svarade mythologen. En sådan slyngel, som förbjuder oss att tala — det måste ligga något derunder. I ditt ställe, min svarte vän, skulle jag lössläppa spårhundarne. — Och hvad skulle kaptenen säga derom? — Det är sannt. Han skulle helt säkert sluka dig lefvande; men jag kan likväl ej neka att jag gerna skulle vilja se dem knipa en bit af den der grobianen. — Tyst! upprepade kaptenen häftigt. Det var intet annat att göra än att tiga, och detta var det största offer som mythologen kunde bringa disciplinen och sina pligter. Den rörelse man ämnade företaga, var af den mest afgörande vigt. Det gällde att närma sig så mycket som möjligt till Vulkans vistelseort, att omringa den och afskära honom hvarje utgång. Af denna orsak förde negern dem omkring till den andra sidan af klippan, hvarifrån den ensamt var tillgänglig. Af försigtighet stannade