hvilken beskaffenhet nämnde meddelanden varit, äfven om man ej på muntlig väg derom erhållit vidsträcktare upplysningar. Saken låg således tydlig och klar, och det kunde derföre alldrig falla oss in, att det skulle ligga något anstötligt i att nämna det den ifrågavarande representanten var vice talmannen Brinck — ty detta är egentligen den enda nya upplysning i saken, som genom vår brefskrifvare vanns. Man har emellertid stött sig härpå, samt menat, att H. Maj:t skulle på något sätt vara blottstalld, derigenom att man yppade det högstdensamme yttrat sig Lalldrig skola träda på Rysslands sida. Vi kunna ej inse på hvad sätt han genom ett sådant yttrande skulle vara blottstalld. Ligger ej, inför Ryssland, denna tanke uttalad redan i neutralitetsförklaringen? Och tror man väl att, derest Ryska regeringen i ett sådant yttrande kunde uppleI ta någon fientlighet mot sig, den icke redan erhållit del af samma yttrande i Stockholm, hvarest det gått i hvar mans mund? Inför Svenska folket har deremot ossentliggörandet af samma yttrande alls icke kunnat blottstalla den höge personen, utan tvertom helt säkert blifvit emottaget med mycken hugnad. Man skulle derföre hafva undvikit åtskilligt obehag och missförstånd, om samma förklaring blifvit långt för detta officiellt uttalad till Rikets Stander. Men, invänder måhända någon, H. Maj:ts person bör under sådana omständigheter alls icke nämnas eller ens vidröras. — Detta räsonnemang har alltid förefallit oss obegripligt. Ena stunden vill man att intet afseende skall fästas vid ministeren i sådana frågor, utan att alla anslag skola beviljas, oberoende deraf att ministeren representerar ett falskt system, emedan man bör ha förtroende till konungen; och i samma ögonblick fordrar man att konungen icke ens skall nämnas. Finnes det någon sund logik i detta? För vår del älska vi framför allt öppenhet och rent spel och förstå oss ej på maskeraI der. Hvarje menniska här i verlden, hon må vara konung, minister eller tidningsskrisvare, måste ansvara för sina handlingar. När således regeringsåtgärder vidtagas, som tydligen ut gått från en konungens rådgifvare, så må denne och ingen annan derför bära berömmet eller klandret. Framtrada åter handlingar, som tydligen utgå ifrån konungen personligen, så bär Han derför ansvaret både inför samtid och efterverld. Nu vill man ej medgifva detta, annat än så vida ansvaret innebär beröm. Då skall konungen fram; då voterar man honom tacksägelseadresser, då prisas han på vers och prosa. Blir det deremot frågs om ogillande af ett regeringsbeslut, då skola rådgifvarne fram såsom syndabockar. Vi fråga ännu en gång: är det sundt förnuft i detta? Således, ett af de tu — Antingen — Eller. — Antingen skola vi erkänna ett parlamentariskt styrelsesätt, derunder den juridiskt ansvarige ministeren äfven är moraliskt ansvarig för regeringens handlingar och derunder konungens höga uppdrag är att välja sin ansvarige ministere med afseende på landets och representationens uttryckta mening, af de ädlaste, bästa och dugligaste män, tillhörande detta system, som landet äger; — eller skola vi hafva allenastyrelse, derunder konungen får sjelf bära berömmet eller tadlet för regeringens beulut och åtgärder. Säkert invänder någon häremot: konungen är i alla händelser, enligt grundlagens bud, oansvarig: allt hvad han gör är godt eller bör åtminstone såsom sådant prisas; några anmärkningar mot honom få derföre icke göras, så länge han lefver, eller rättare, så länge han regerar. — Hvar man inser, att detta bud, äfven om det kunde så förstås, icke kan efterlefvas. En konung blir såsom hvarje annan menniska föremål för omdömen, både gillande och ogillande, och det sednare kanske alldramest hos hans närmaste omgifning, hvilket man ej behöfver äga stor erfarenhet för att nogsamt känna. Månne någon lag kan stiftas, som mäktar förebygga sådant? — Men, invänder man ytterligare, detta är annan sak — anmärkningar och klander kunna väl ej förekommas, men det må ske i tysthet. Det smygande förtalet, det hemliga fronderiet, det kan man ej hjelpa, men offentligt får intet i den vägen yttras, skedde det ock i än så hofsamma uttryck; detta förbjuder ock trycksrihetssörordningen. — Vi känna alltför väl offentlighetens makt, men likasom vi för egen del mycket helldre emottaga ett öppet klander än ett smygande förtal, så tro vi ock alt en konung, derest han rätt insåge sin