Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1854, sida 1

Annn U Sta misstroende, uttaladt af borgareoch bondestånden, så ansåg sig Sahlström icke ega rätt att till deras disposition lemna folkets medel och ville på inte sätt gifva dem något slags förtroendevotum. DÅ lik. väl frigan var afejord genom tre stånds beslut, så an. såg Sahlström intet annat återstå att göra än att i protokollet nedlägga protest emot hela sättet för denna frågas behandling. Falk, Hultman, Erik Ersson från Dalarne, Per Nilsson från Skåne, Nyqvist och många andra instämde med Sahlström. Johannes Nilsson från Skåne erinrade om hvad han yttrat vid den kongl. propositionens remitterande och förklarade att af samma åsigt som han var då, var han ännu. Han ansåg då orätt att bevilja denna sörhöining af det s. k. lilla kreditivet och ännu i denna stund har man icke erhållit någon underrättelse som ger vid handen att vi hotas af någon fara. Då så många millioner redan blifvit beviljade vid denna riksdag till försvarsverket, så ansåg han orätt att vidare släppa till folkets penningar så länge som man ännu samlar i mörker om ändamålet med deras användande. Tre stånd hafva nu beviljat medlen, och det var icke oväntadt; de tre stånden kunna göra hvad de vilja utan afseende på folkets önskningar. För sin del ville dock Joh. Nilsson protestera mot saken. Ola Persson och Nils Svensson från Blekinge, Johan Johansson från Östergöthland, Nils Andersson, Johan Petter Danielsson från Kalmar län och många andra instämde. Nu uppropades vice talmannen Svartling. Han ville först anmärka, att han icke mottagit några enskilda meddelanden om det ändamål, hvartlll medlen äro afsedda. Men han tror det icke vara välbetänkt att ställa regeringen redlös, då vi till våren hotas att bli invecklade i ew krig, som kanske blir långvarigare än att de nu lefvande få se dess slut, åtminstone de som äro gamla som talaren. Oafsedt således de tre ståndens åtgörande ville han bifalla utskottets utlåtande. NVoils Persson från Skåne var förekommen af SablStröm och instämde med honom samt ville nu i ståndets protokoll nedlägga sin protest emot frågans utgäng. Nils Svensson från Skåne hade önskat lika med reservanterna i utskottet, att det stora kreditivet blifvit ökadt till 3 millioner och det lilla till blott 13; million; men som saken nu stod, fann han det icke löna mödan att yrka återremiss; ville likväl icke gilla hvad utskottet åtgjordt. Petter Jonsson begärde uppläsning af 11 S regeringsformen, enligt hvilken konungen eger att på sätt honom lämpligast synes låta bereda och handhafva ministeriella mål, och sedan sekreteraren gjort detta, uttalade Petter Jönsson den åsigten, att det var bättre att assätta ett nödigt kreditiv än att få en ny riksdag. Angående Norge, som man förut åberopat, så bade Petter Jönsson fått den upplysningen att der skulle finnas så stora öfverskottsmedel, att någon begäran om mera penningar der Icke behöfde komma ifråga. För öfrigt då tre stånd redan bilallit, så lönar det icke att tvista om saken, utan bäst vore att låta dervid bero och lägga utlåtandet till handlingarne. Anders Andersson i Walla, ledamot af hemliga utskottet, ville visserligen icke sätta regeringen utan medel, men hade trott att det varit rättast att utskottsreservanternas förslag blifvit antaget, helst som itall det blir krig dessa medel ändock icke långt förslå, utan ständerna ändock måste sammankallas för beviljande af nya millioner. Han ville öka mindre kreditivet med en half million och bestämma det stora till 3 millioner. Bengt Gudmundsson, Carl Ersson, Olof Andersson och några andra instämde med Anders Andersson. Ola Månsson hade icke yttrat sig vid remissen af den kongl. propositionen, han hade icke gillat en del af de uttryck som dervid fälldes i ståndet om regeringen, men han hade trott att ståndet af ren hushållsaktighet satt sig emot kreditivets beviljande, och deri hade ståndet gjort rått. Tillfölje af denna grundsatts hade också Ola Månsson i utskottet varit i minoriteten och reserverat sig med syfte att få mindre kreditivet ökadt blott med en half million, då han deremot ville i stället höja det stora kreditivet från 2 till 3 2 Pe . millioner. Detta fann han så mycket lämpligare, som Sverge nu är mindre hotadt, sedan de europeiska makterna godkändt vår neutralitet, än vid början af kriget. Om krig skulle inträffa så förslå hvarken dessa eller mänga millioner. Hvad beträffade den åberopade 11 SR. F., så var det visst ganska rätt att konnngen kan besluta öfver den utländska politiken, men folkets ombud kunna neka penniogar, ifall regeringen vill sluta sig till en makt som är föremål för nationens hat. Då nu emellertid tre stånd afgjort saken, så tjenade det icke att återremittera frågan, utan man var så godt som nödgad att bifalla, sedan man i ståndets protokoll nedlagt sina åsigter om sakan. Många instämde. Jöns Persson ansåg, att sedan frågan var afgjord genom tre ständs beslut, så var vidare ordande derom som att ropa på den dodes mull; han ville blott protestera och instämma med Johannes Nilsson. Flere af de sednare talarne hade anmält sig under I