Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1854, sida 2

— Men jag säger dig ju, att det är mitt rena allvar. — Allvar? Hur skulle här kunna vara en ingång ? Här är ju intet annat än stenar och buskar. — Kan du då nu se? frågade Yvon. Han böjde några grenar åt sidan och visade sin ledsagare ett slags hål, hvarigenom en ljusstråle föll. Hålet var icke stort och öfvergrodt med plantor, men med någon ansträngning kunde en person nog krypa derigenom. Yvon vågade sig genast in deri. — Nej, se bara på min elev! Så han går på: direkte in i råttfällan! Se hur det går! Han kommer mycket säkert att göra mig heder. Yvon kom lyckligt igenom öppningen, och några ögonblick derpå stod han uppe på klippan. — Låt de andre komma efter! ropade han ned. — Bravo, min elev! ropade hans kamrat, uppmuntrad af hans exempel. Du har förvärfvat dig ett nytt anspråk på min aktning. Jag skall ej glömma att skrifva om dig till Paris. Auktoriteterna måste göras uppmärksamme på dina talanger. Han kallade på den öfriga delen af truppen, och de inträngde nu genom öppningen, den e