— Hvad vill du? frågade han förargad öfver mor. gonbesöket. — Komma i ers excellens tjenst. — Jag har betjenter nog! adjö med dig! I Turkiet passar det sig att folk ur den lägre klassen erbjuder sjelfva storherren skänker, utan att den höge emottagaren af gåfvan deraf finner sig förnärmad Alltså drog sökanden upp från fickan ett litet sorg: fälligt hoplagdt paket, det han öfverlemnade åt Pas: chan. — Hvad är det? frågade Paschan sedan han öppna paketet. — Handskar, ers excellens! — Handskar? hvad begagnar man dem till? — När ers excellens drager dem på sina händer så bränner ej solen den hvita fina huden, och då ers excellens tyglar sin häst med dem, lider ej handen af det kantiga lädret. — Hur skall man kunna få på sig en sådan handbeklädnad? Ynglingen drog den ena handsken på Husseins ena hand. Så — nu den andra också! Det skedde. Paschan klappade tre gånger med händerna mot hvarandra och böll dem sedan i höjden, under det hans svit inträdde och begapade handskarne. Tack vare dessa handskar, som länge beundrades af Paschan och hans generalstab, blef den obekante upptagen i Husseins tjenst och snart utnämnd till hans adjutant. Den obekante var Mickel Hattas, härstammande från Croatien, för detta österrikisk underinspektor vid vägoch vattenbyggnaderna, nu Omer Pascha, general en chef för ottomaniska armåen. Huru denne christne yngling, en hjelplös flykting, utan fädernesland, blef en turk och pascha och dertill generalbesälhafvare i krig, genom ett par handskar, det är lika besynnerligt, som audiensen hos Hussein Pascha. Michel var sjerde sonen till en sattig österrikisk löjtnant, Peter Hattas. I sina barnår var han mycket sjuklig och hans lif uppehölls af den allt uppoffrande moderliga kärleken. I adertonde året inträdde han i statens tjenst, anställdes vid vägoch vattenbyggnadskorpsen och i 20:de året utnämndes han till underinspektor Komprometterad i en politisk affär, rymde han och uppnådde med några zechiner i fickan turkiska gränsen. Den första turkiska by han beträdde, var Omer-Unas. Här antog han turbanen och namnet Omer, hvarefter han tog vägen till Bosnien, der han råkade på stråtröfvare, som klädde af honom naken och kastade honom i landsvägsdiket. En bonde gaf bonom medlidsamt kläder och tärepenningar till vidare vandring, hvarefter han uppnådde Banjaluka, der ban upptogs såsom bodbetjent hos en köpman. Här fann han en tröst i olyckan, som nära nog hade blifvit orsaken till att hans ärofulla bana blifvit stängd. Köpmannen hade en vacker dotter, för hvilken Omers hjerta började klappa, och flickan betraktade icke utan deltagande den af ödet förföljde politiske slyktingen, den ståtlige och lärde ingenieuren, som blifvit nödsakad att antaga en så underordnad privat befattning. Båda lärde förstå hvarandra, utan att de fingo tala med hvarandra och flickans fader såg snart sina ögon öppnade. Han lemnade en vacker dag till sin bodbetjent två lådor, den ena innehållande en förlofningsring och bodinventarii boken, den andra respenningar och en damascener-sabel. Omer begrep meningen. Han hade att välja emellan att antingen antaga flickans hand: och hjerta, tillika med den handelsrörelse, der han tjenade, eller ock militärtjenst i det nära intill uppslagna turkiska lägret. Omer behöll ringen och inventarii-boken och återlemnade sabeln och respenningarne. Följande dagen förlofvades de unga tu vid en glad familjefest. . Men — dagen derefter sjuknade Omers brud. Ätta dagar och åtta nätter vakade Omer och brudens fader vid hennes sjukbädd och under gränslös förtviflan mottogo de slutligen hennes sista suck. Men då tog sadren åter sabeln och börsen och räckte dem åt Omer. ,Allah och Profeten ville det! sade han. ,Måtte lyekan stå er bättre bi på er nya bana, än thos mig! Nu mottog Omer sabeln, tryckte en kyss på sin bruds kalla läppar och begaf sig på väg till Widdin, der han blef Husseins adjutant. Efter Paschans död begaf han sig till Konstantinopel, der han steg efter steg avancerade till Muschir, hvarefter han år 1852 blef utnämnd till öfverbefälhafvare öfver de turkiska trupperna mot Ryssarne.