läggning i fråga om det mindre kreditivets förhöjning, berodde derpå, att någon inflytelseägande ledamot i ståndet emottagit förtroliga meddelanden från alldra högsta ort, hvilka meddelanden sedan spriddes till så pass många ståndsledamöter, att den önskade majoriteten vanns. Huru med denna mystiska sak sig rätteligen förhållit, hafva vi nu erfarit genom enskilta bref från väl underrättade personer. Förhållandet beskrifves i ett af dessa bref såslunda: I sistl. onsdagsplenum (d. 1 Nov.) skulle kreditivfrågan förekomma i borgareståndet och man var på högsta ort i stor inquietude (såSom jag förmodar, ej blott för utgången, utan ock för diskussionen, ty jag vet bestämdt att Björcks reservation ingifvit farhågor och de utländska missionerna hafva sina öron spända, för att uppfatta och till sina hof rapportera hvarje ord, som yttras i en sådan fråga). Ej nog derföre, att Schwan hade fått sig sin roll tilldelad, att tillställa en försoningsfest, hvilket uppdrag lan också ganska rigtigt sökte utföra (för hans egen del har riksdagen också utaf honom ypperligt begagnats att blifva försonad och till nåder upptagen — förra riksdagen var han mer än illa anskrisven); sedermera efterskickades äfven vice talmannen och ridd. Brinck — en man visst icke af några lysande förståndsgåfvor, men af så mycket mera heder och samvete — och för honom uttryckte H. M:t sina bekymmer och sin önskan att kreditivet måtte bisallas enligt regeringens proposition. Brinck tillkännagaf då öppet ej blott den ovisshet och de betänkligheter, som rådde hos hans vänner inom ståndet i als. å regeringens yttre politik och den användning kreditivmedlen kunde erhålla, utan ock det misstroende, som herrskade emot de nuvarande rådgifvarne, speciellt mot Palmstjerna, hvilkens famösa reservation han äfven vidrörde. Den Höge personen inlät sig då i beståmda förklaringar rörande den politiska ställningen, försäkrade att Han alldrig skulle träda på Rysslands sida (hvilket väl ock ingen på sednare tiden befarat) utlät sig ogillande öfver Palmstjernas reservation och antydde åtskilligt rörande ministerens ställning, hvilket grannlagenheten förbjuder att yppa. — Detta var i korthet substansen af samtalet. Brinck förbehöll sig att få gifva sina vänner del häraf och detta skedde samma dag, då Brinck yttrade den önskan, att kommunikationen skulle stadna emellan dem, och för öfrigt yttrade, att ban väl ej kunde ansvara för, att de ord konungen begagnat voro alldeles troget återgifna, men dock deras mening. Den begärda tysthetsförbindelsen var emellertid af sådan natur att den ej kunde åläggas eller åtagas, ty representanterne äga åtminstone den moraliska förpligtelsen mot sina kommittenter, att i sådan fråga göra redo för de omständigheter, som förmått dem att gå ifrån sina förut yttrade meningar och föresatser. Följaktligen transpirerade snart berättelsen och cirkulerar nu i hvars mans mund, derunder den erhållit tillsatser ad libitum. Af de fem timmars diskussion, som frågan upptog i borgareståndet, finner man att ganska många af ståndets mest intelligente och redbare ledamöter, Björck, Billström, Berger, Wallenberg, Wahlström, Hörnstein, m. sl. (inalles 15) alldeles icke funno sig tillfredsställda af eller ansågo sig kunna lita på dessa personliga och muntliga kommunikationer, åt hvilka man så lätt efteråt kan gifva en annan tydning. — — — — Brefskrifvaren yttrar härefter åtskilligt, som både grannlagenheten och trycklrihets-förordningen förhindra oss att återgifva, samt slutar dermed, att icke ens under s. d. konung Gustaf IV:s tid har allenaregeringen varit i Sverge så utbildad, som den nu är, och alldrig någonsin, icke ens under Gustaf III:s tid, har styrelsen förts med den italienska slughet, som i närvarande stund. En annan bresskrisvare bekräftar ofvanstående berättelse och tillägger: Det är min öfvertygelse, att denna riksdag — så väl äro korten spelta — om den längre skulle fortfara, kommer att blifva en komplett reaktionsriksdag, der regeringen kunde få hvad anslag som helst.