Riksdagen. Yttrande af hr Berger i Borgarståndet rörande det mindre kreditivets förhöjning: Sällan bar en fråga gilvit representanten så mycken anledning till bekymmer och till allvarsamma betraktelser, som den ifrågavarande. En viss förundran har från forsta stund och med skäl framkallats deraf, att hvarken utrikeseller krigsministrarne fått göra framställningar om den äskade för: höjningen i lilla kreditivet, utan sådant blifvit gjordt af chefen för finansdepartementet. Om ock detta i och för sig sjelft, till följe af riksdagens antecedentia, måste framkalla hvarjehanda lätt dragna slutsatser, framstår den kongl. propositionen i en ännu besynnerligare dager, om man betraktar det ändamål, som, i det den kongl. propositionen åtföljande statsrådsprotokoll, uppgifves för den begärda förhöjningen, nemligen att medel saknas i händelse Kongl. Maj:t skulle se sig föranlåten sammandraga armåen eller flottan. För mången, som gjort till sin sak att utan ringaste undersökning bifalla eller bortgifva alla de penningar, som af Kongl. Maj:t äskas, och till och med ej sky att bittert klandra hvar och en som vill blott söka upplysning och utredning om förhållandet i hvarje särskildt fall, kan det naturligtvis äfven nu vara likgiltigt att känna, hvartill ifrågavarande penningar egentligen skola användas. Jag är dock af en motsatt tanke. Jag anser mig ovilkorligen pligtig såsom folkombud att åtminstone undersöka hvarom egentligen frågan nu är; och i detta fall beklagar jag blott att regeringen hvarken genom något meddelande eller någon handling funnit sig föranlåten, såsom i hvarje annat konstitutionelt land är brukligt, leda omdömet och skingra ovissheten för nationen och Rikets Ständer i första rummet. Om här vore fråga om att anslå medel till förbättrande af armåens och flottans materiel med hvad dermed kan anses ega sammanhang, för att vara beredd på eventualiteten af ett krig, skulle jag vara den förste att högljudt bifalla det begärda kreditivet, så mycket hellre som jag under den kamp, hvilken nu i Europa föregår mellan civilisationen å ena sidan samt förtrycket och despotismen å den andra, icke drager i tvifvelsmål, utan tager för afgjordt, att, i händelse vårt sjelfbestånd, vår ära, vårt anseende skulle nödga oss deltaga i kriget, vår regering skulle ansluta sig just till de makter, som åtagit sig upprätthålla och med svärdet i hand försvara friheten och civilisationen i vår verldsdel; och att en anslutning till Ryssland direkte åtminstone måste vara lika otänkbar, för att ej säga omöjlig, som den är längt skiljd från nationens önskningar och sympathier. Men af den kongl. propositionen kan man ej spåra någon anledning till att penningarne komma att så användas, utan synes man snarare deraf böra sluta meningen vara den, att anvånda dessa till ett oryggligt och bevåpnadt försvar och vidhållande af den neutralitets-politik man hittills följt; jag medger med nöje och tacksamhet och bar alltid medgifvit, att detta varit till nytta och gagn för fäderneslandet; men förändrade förhållanden kunna inträffa, sådana påtryckningar kunna ske, att det blefve, om ej omöjligt, åtminstone skadligt och oklokt, att längre fortsätta en sådan politik. I sådant fall heter det att vara beredd att ha materielen i god ordning, och för ett sådant ändamål handlar representanten säkert i nationens intresse om han beviljar alla dertill behöfliga medel. Men att vidare anslå medel till trupprörelser och dylikt under den djupaste fred eller för att med vapenmakt försvara neutraliteten, sedan den ej längre kan försvaras, vore enligt min tanke lika oklokt som obehörigt, och alla medel som derpå användas måste anses såsom bortslösade. Mycket kunde i denna sak vara att orda, mycket att anmärka, mycket att önska! Då i händelse af ett krig stora kreditivet i alla fall blir tillgängligt för sammandragning af armåen och flottan, och härtill således ej, Såsom den kongl. propositionen ifrågasätter, fordras någon förhöjning i lilla kreditivet, har jag ansett bäst vara, att den tillökning af 13 million å lilla kreditivet, hvarom nu är fråga, väl borde ställas till Kongl. Maj:ts disposition, men icke i den form, som nu är föreslagen, utan såsom ett särskildt kreditiv för uppgifna och väl förutsedda händelser, nemligen förbatirandet af armåens och flottans materiel med hvad dit hörer, så stt den, i händelse af ett utbrytande krig, vore slagfärdig; men att det lilla kreditivet, i grundlagen bestämdt och afsedt för helt och hållet okända och alldeles oförutsedda behof, måtte oförändradt blifva 1,000,000 rdr. Då jag med en återremiss i sådan syftning alltså icke afser att vägra medel, utan endast att vid deras beviljande fästa sådana önskningar, som kunna betrygga rikets sjelfbestånd, hvilket jag tror vara allas mening, tror jag mig kafva handlat i full öfverensstämmelse med nationens Önskningar och min pligt såsom representant. Om än mången anser uttalandet af sådana önskningar öfverflödigt i ofvertygelsen derom, att dessa ändå varda uppfyllda, är icke jag berättigad att, äfven om jag gerna ville dela samma öfvertygelse, på densamma uteslutande bygga mina offentliga tillgöranden i denna vigtiga fråga och på ständerna hvälfva ansvaret af hvad som möjligen kunde hända i motsatt fall, nemligen om dessa önskningar ej uttalas, ej uppfyllas, och detta så mycket mindre, som jag af den kongl. propositionen ej kan hemta någon garanti i detta afseende och ej heller sedermera några offentliga meddelanden blifvit ständerna från regeringen gifna, som kunna öfvertyga dem om den politik regeringen kommer att sölja. nm 11 2 1