ej förmådde dölja; hans ögon ljungade af raseri, och hans läppar voro sammanpressade af förbittring — han måste hafva denne neger i sitt våld, kosta hvad det ville! — — Nå väl, min fru? upprepade han. Nåväll — Ni är då fast besluten att utföra ert förehafvande? frågade hon, i det hon med godhet såg på honom. — Så fast, att jag skulle göra det, äfven om ni nekade mig crt samtycke. — Så gör då hvad ni ej kan underlåta, och måtte Gud beskydda er! Om det är hans I vilja att denna menniska skall dö, så skall han vara med oss. Jag och min dotter vilja bedja för er. — Det är mig nog, min fru! Dessa ord skola gifva mig styrka! Inom åtta dagar hoppas jag få lägga er siendes hufvud inför edra sötter. Ja det skall jag, så sannt jag lefver! Förberedelserna. Hos Plouen följde alltid beslut och handling I