Horsaren. Roman af Louis Reybaud. Öfversåttning. (Forts. fr. N:o 260.) — Ja, min fru. — Ack, herr kapten! Nu är det temligen sent; allt det onda han kunnat göra oss, har han redan gjort. . — Lika mycket! Öfverlemna honom åt mig! Mitt hjerta sväller af förbittring mot honom. Det är upprörande att han ännu lefverl Tiden är inne att befria jorden från honom, och det vill jag åtaga mig. Ett ord af er, och jag beger mig af i morgon dag. Fru Angremont tvekade ännu. Hon ägde detta äkta kristliga sinnelag, som sätter sin ära uti att förlåta, och hon fruktade äfven för att tillåta en främmande att inlåta sig i ett så farligt företag. Alla husets mansolk voro döda, och blott qvinnorna återstodo för att begråta dem. Dessa tankar rörde sig i hennes inre och afhöllo henne från att lemna Plouen ett bestämdt svar. Denne väntade emellertid på hennes samtycke med en otålighet, som han