derför. Ni säger, att de betalt för sig, icke sannt? — Jo herr kapten! och det hederligt! — Så tag detta från mig! sade kaptenen och lade tjugu dubloner i mulattskans hand. Det är min skadeersättning. — Allt detta guld, herr kapten! utropade hon, hänryckt och förskräckt på samma gång. Allt detta guld! Och det tillhör mig! — Det är ert, madam Blanche! och jag är glad öfver att kunna friköpa mig för detta pris. Det är min önskan, att Gregor, då den lemnar denna kust, blott må qvarlemna goda minnen. — Ja för den saken kan ni vara lugn. Allt detta guld! Aldrig hade den stackars qvinnan egt en så stor summa, och hon var nästan utom sig af glädje. Hon höll dublonerna i handen, men vågade knappt röra sig, af fruktan för att alltsammans vore en dröm, och att hon skulle tappa pengarne ur handen. Plouen följde med ögonen denna scen, och då han var viss på att hafva framkallat den verkan han åsyftade, tillade han: — Och det är likväl blott en afbetalning på min skuld! Mulattskan såg frågande på honom. — En afbetalning, herr kapten? frågade hon.