— Fyrtio piaster! Ack, herre Jesus! Jo, lita ni på mig. Plouen hörde icke dessa sista ord; han hade redan böjt in på den gångstig, som ledde ned åt kusten. Solen var i nedgången och betäckte den lugna hassytan med ett lågande sken. Hemvagen gick raskt, ty kaptenen brukade både sporrar och piska, och syntes låta djuret få plikta för alla de oroliga tankar, hvilka stormade i hans inre. Han uppnådde kusten i det ögonblick, då alla båtarne samlat sig i bugten vid Marigot för att hemta provianten. — Gossar! sade kaptenen till dem, då han var så nära att de kunde höra honom. Låt mig se att J ären flinka alleman! I qväll måste allt vara klart; i morgon lätta vi. Men då solen morgonen derpå uppgick, låg ,Gregor ännu för ankar vid ön Kapouan, och icke det ringaste häntydde på att den skulle lemna sin ankarplats.