Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1854, sida 2

Foglarne, som sutto stumma och tröga nere på slatten, qvittrade och sjöngo här rundt omkring mellan löfven; turturdufvorna kuttrade; några uppskrämda papegojor och hvitoch blåspräckliga skator flydde in i den tjockaste skogen, under det kolobrin, som mera liknade en flygande ädelsten än en fogel, fladdrade omkring från blomma till blomma. Härmed blandade sig bäckarnes sorl och strömmarnes brusning, då de störtade ned från klipporna. — Det var ett skådespel, som icke blott var vackert och tilltalande, utan upplyftande tillika. På så sätt nalkades de båda resande slottet, der en ny öfverraskning väntade dem. En ung flicka satt i ett spalierlusthus, kringplanteradt med jasminer; med hufvudet Jutadt öfver sitt arbete, med de svarta, rikt nedfallande lockarne och den marmorhvita pannan syntes hon i denna gröna infattning mera lik en drömbild än en lefvande varelse. Det var Mezilia. Vid ljudet af de kommande upplyfte hon sitt hufvud och ropade inåt den öppna dörren: — Mamma! Här är en fremmande! Ett ögonblick derpå visade sig fru Angremont på tröskeln; hon hälsade vänligt på maå en gammal bekant, och mottog med Hka mycken artighet som värdig: e gäs vilken hon medförde.