intresse, som ej var låtsadt, och hon berättade drag om dem, som måste gå till hjertat, och som visade, hvilka ädla och upposlsrande karakterer de båda egde. — De äro tvenne englar! sade hon. Jag kan icke säga något bättre om dem. Och hur goda och deltagande äro de icke! Hur litet de än sjelfva ega, så hafva de ändå alltid något tillöfvers åt andra. Nej sådana menniskor finnas ej många — åtminstone här på jorden. Utan att kapten Plouen märkte det, hade dessa berättelser dock gjort ett starkt intryck på honom. Hvem kan förklara dessa motsägelser i menniskosjälen? Mellan det lif, som här skildrades för honom, och hans eget, låg ett bottenlöst svalg; och likväl fann han behag deri, och då mulattskan slutat sin långa berättelse, utbrast han ovilkorligen: — Ensamme i verlden! De stackars fruntimren! Under detta samtal hade de begge resande uppnått gransen af den lilla egendomen; de hade redan passerat genom fälten och redo no uppåt den all af tamarinder, som ledde til slottet. På denna höjd var luften renare och friskare, träden spredo sin svalkande skugga och det var liksom man plötsligen kommit i ett annat klimat, under ett annat himmelstreck