Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1854, sida 1

— —— — — HH VO W— — ——— — — — — ni skall icke vara bekymrad för det, anmärkte hon skyndsamt; ty hur liten egendomen än är, så är alltsammans godt som den producerar; der finnes öfverflöd på allting, och ni får det för rösvarepris. Jag vågar påstå, att ni aldrig förr blifvit så provianterad. Hon ämnade just förklara detta närmare, då hennes vältalighets flod åter hämmades genom en ed af kapten. Madam Blanche insåg att hon gått för långt och tystnade plötsligt. Detta var emellertid icke kaptenens mening; hans nyfikenhet hade blifvit väckt; han ville något närmare veta hur det förhöll sig med denna familj, som en gång varit så rik och nu var så utarmad. Det dröjde också ej länge innan han kände hela den sorgliga historia, som vi berättat våra läsare: familjens ursprung, husets glans och herrlighet, dess plötsliga fall, negerns omätliga hämndgirighet, Angremonts död och de båda fruntimrens öfvergifna och olyckliga ställning. Alltefter som mulattskan kom längre in i sin berättelse, såg man de mest olika känslor afspegla sig i kapten Plouens manliga drag. Nyfikenheten försvann och lemnade rum för allvar, vemod och ett lifligt deltagande. Madam Blanche underlät ej heller att bastant färglägga sin målning för att höja effekten; hon talade om fruntimren på Angremont med ett