sig vara en oundviklig nödvändighet, så lärer ock det större kreditivet komma att lemna erforderliga medel, jemte det Ständerna då genast måste sammankomma. Till frågan hörer ock, att den kongl. propositionen, på sätt statstådsprotokollet upplyser, icke afser medel för krigsmaterielen, utan att förslaget om den äskade förhöjningen utgått från chefen för finansdepartementet, som anmält, att medel saknades för trupprörelser och för flottans utrustning, samt att cheferna för sörsvarsverkets lepartementer icke tillkännagisvit något behof af materiel, som i allt sall icke kan eller bör bestridas af kreditivmedel, utan, efter vårt statsskick, skall särskildt pröfvas och genom bestämda anslag fyllas. Såsom en ytterligare anledning för mig att icke erkänna lämpligheten af kreditivets bestämmande till det af regeringen äskade belopp, anser jag den omständighet, att konungens rådgifvare icke visats hafva i någon form fästat Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att Norges statskassa jemväl borde tillhandahålla medel för de eventuela behofven. Norges förutseende statsmän hafva ej eller, så vidt kändt är, inför storthinget ådagalagt nödvandigheten af ett an slag, svarande mot våra kreditiv. Orsaken härtill torde ätminstone till en del ligga deri, att Norges representation icke kunde antagas sinnad att på förhand afsäga sig och sina kommittenter rättigheten att höras och rådfrågas, om de politiska förvecklingarne skulle hota att i sin hvirsvel indraga de Skandinaviska brödrafolken. Slutligen anser jag, att denna fråga icke kan undgå att fästa blicken på de diplomatiska bandlingar, som i sednare dagarne blifvit offentliggjorde och hvilka väl å ena sidan visa ett allvarsamt bemödande af vestmakterna och det med dem förbundna Österrike att stäcka Rysslands öfvermakt, men ock å den andra ådagalägga ett sträfvande af Preussen att tillvägabringa en förening med de tyska småstaterna, och, som det vill synas, med hofven här och i Köpenhamn, för att under formen af väpnad neutralitet intaga mot vestmakterna och Österrike en imponerande ställning, som skulle på en gång inskränka dessas fordringar på nationernas deltagande i striden och derjemte bereda Ryssland så lindriga fredsvilkor, som möjligt. En sådan följd af Sverges neutralitet, Som den sistnämnda, torde göra denna ställning mera opolitisk, än hvarje annan, och hvarje penningeuppoffring för ett sådant ändamål än mera betänklig. Hufvudsakligen af dessa skäl reserverar jag mig mot statsutskottets utlåtande, hvarigenom Rikets Ständers bifall till den kongl. propositionen blifvit förordadt.