et , 110 höjning af lilla kreditivet. Enligt löste meddela vi i dag söljande yttrande af hr Björck i kreditivsrågan, anbesallande åt detsamma all den uppmärksamhet del verkligen förtjenar. Det lyder sålunda: Då den kongl. propositionen, angående beloppet a det så kallade mindre kreditivet, såsom anledning sör de stegrade anspråken, endast hänvisar till nödvändigheten att under nuvarande politiska förhållanden upprätthålla saderneslandets sjelfständigbet, så hade, efter mitt förmenande, utskottet haft en ökad pligt att söka redogöra för den inflytelse på landets sjelfständighet, som desse förhållanden må kunna ega, på det att representationen i första rummet och folket i det andra, må erhålla någon ledning med afseende å den inverkan på regeringens handlingssätt, som representationen, å solkets vägnar, bör utöfva och hvartill företrädesvis tillfällen, lika med detta, erbjuda anledning och utväg. Ett försök att i korthet antyda de misstag, hvarföre en politik sådan den vår regering hittills följt, kan blifva blottställd, bör lämpligen föregås af den erinran, att det, enligt grundlagen, tillhörer, å ena sidan konungens höghets-rättigheter att ingå förbund samt att förklara krig och sluta fred, och å den andra representationen att bevilja medel för krigs förande; men att, likasom Rikets Ständer icke kunna aägra nödige medel för utförande af det krig, konungen förklarat, utan att samhällsfördraget hotas till sitt bestånd, så kan ej eller, utan enahanda följd, konungen börja ett krig i strid med nationens öfvertygelse om dess nödvändighet och ändamålsenlighet; och då ett miss tag i detta hänseende å regeringens sida alltså nödvändigt medför de mest betänkliga följder, måste representationen söka att begagna hvarje tillfälle, som erbjuder sig att på förhand bestämma riktningen af regeringens tillgöranden, hvilka sedermera och i öfrigt helt och hållet falla utom området för rikets ständers deltagande. Det lärer lätteligen medgifvas, att svenska folkets sjelfständighet, såsom oafhängig nation, icke under Europas närvarande skick, kan hotas från mera än ett håll. Meningarne synas deremot delade i fråga huruvida några . särskilda anledningar förefinnas derfore, att den östre grannen skall nu eller inom kort uppträda hotande emot oss. Förgäfves skall man använda alla de skäl, som sjelfmant erbjuda sig derföre, att Ryssland, under närvarande förhållanden, är mindre farligt för oss, än någonsin; man skall dock icke lyckas att öfvertyga dem, som hemta anledningarne för sin farhåga från sin subjektivitet eller ock från en oriktig, för att icke säga mindre fosterländsk uppfattning af den makt, som Sverige otvifvelaktigt ännu är i tillfäile att utveckla. För min del kan jag lika litet nu, som tillförene under denna riksdag, autaga, att vår nationella sjelfständighet för det närvarande är hotad, så att den med utomordentliga medel behöfver skyddas. Deremot kan jag icke förneka, att möjligen sådane förhållanden kunna inträffa, som göra det till en ovilkorlig nödvändighet, att Sverige icke skiljer sig från de öfrige civiliserade staterne i deras sträfvanden för folkets frihet och rätt och lika som i allmänhet knappast någon stat, och aldraminat en af andra rangen, är i tillfälle att intaga och upprätthålla en alldeles isolerad ställning, så är det ock fara värdt, att försöket att ernå eller bibehålla en sådan kan medföra vanskliga förhållanden. Det är från denna synpunkt, som sjelfständigheten, så vida den skallanses liktydig med neutraliteten, kan komma att blifva hotad. Det är nemligen då, som det fordras skarpsinnighet och urskiljning för att bestämma om denna neutralitet kan och bör upprätthällas, eller om ögonblicket är inne att för en lång, om icke för all framtid försäkra vår verkliga sjelfständighet och vårt oberoende samt att för ett sådant stort och vigtigt mål underkasta oss de uppoffringar ett fredsbrott otvifvelaktigt medförer. — Men det är ock denna synpunkt, som icke kan undgå misstroendet emot konungens rådgifvare. Det är, då sakerna kommit på denna punkt, som det tillhör konungens samtlige rådgifvare att fullgöra sitt kall, vare sig att frågan gäller det ena eller andra af de kreditiver, före hvars begagnande förhållandena till de utrikes makterna icke få förblifva någon hemlighet för någon ledamot af konungens statsråd. Det är jemväl då, som ett misstag lätteligen kan bringa landet derhän, att ett förbund med Ryssland blir den oundvikliga följden; och det är en sådan upplösning af den förklarade neutraliteten, som icke ligger utom möjlighetens gräns. Man behöfver icke derföre förutsätta hos konungens rådgifvare några sympatier för Ryssland eller för dess styrelse; man bör tvertom hoppas, att 1812 års politik, som afgjordt skiljde Finland från Sverige, numera af alla våra statsmän ogillas, såsom ock denna Sveriges förlust af Europas statsmän nu beklagas, men man fär dock ej heller förbise, att dessa rådgifvare beredt väg för de grundsatser, som under Rysslands supremati, under de sednare åren herrskat inom Europas flesta länder, och att all anledning saknas, att de klokare skola behandla den utrikes politiken, än styrelsen inom landet, och att de mera, i fråga om den skola förstå landets behof och efterkomma dess önskningar, än de förmått i sina tillgöranden för landets ekonomiska utveckling och beträffande de lag: stiftningsfrågor, som tillhört deras behandling. Enär vi således sakna all visshet, huru regeringen kan komma att handla för det fall, att fråga blifver om neutralitetens brytande, och då regeringen, som icke lemnat Någon upplysning om de nuvarande sorhallandena till utrikes makter, och om sina egna afsigter, måste bära det okade misstroende, som af ett sadant förhemligande är en ovilkorlig följd, kunna vi, såsom folkets representanter, icke underlåta att, så vidt med vär pligt och vår rätt i öfrigt kan vara förenligt, sälta regeringen i den nödvändighet, att, då ett afgörande steg måste ega rum, Åter sammankalla Rikets Ständer, på det att en sannt nationel politik måste framträda såsom en verkan af det återstallda förtroendet mellan regeringen och folket, hvilka degge icke fortsarande eller för en längre tid kunna misskänna nödvändigheten att sluta sig tillsammans på det enda sätt, sådant låter sig göra. Då ett kreditiv äfven till det belopp, regeringen äskat, icke i och för sig sjelft kan upprätthålla neutraliteten, utan endast lemna medel för tillgöranden, hvilka, derest de verkligen äro lämpliga och för ändamålet nödvändiga, måste sortsättas och hafva till följd Ständernas sammankallande, inom någon längre eller kortare tid, efter det medlen börjat att användas, så saknas all anledning att genom ett stort anslag uppskjuta denna i sådant fall ovilkorligen erforderliga åtgärd till en tidpunkt, då måhända steget är taget oå