synnerlig begarlighet hakat sig sast vid denna Lagbergs s. k. öfverdrift, dels för att urskulda det gamla motståndet, dels för att ändock synas iakttaga en högre ståndpunkt, denna ståndpunkt nemligen af eklekticism, som uttryckes dermed, att man af hvarje sak behåller det bästa. Det är härigenom man kommer så högt öfver den ensige fanatikern, fantasten, men dervid man endast glömmer, att det dock är denne fantast; som drifvit saken fram och tvungit en sjelf, att tillegna sig det bästa af densamma. Med undantag af denna samt ännu en anmärkning, hvarom längre fram, hvilka blifvit rigtade mot Dr Lagberg, hafva vi på sednare tider ej hört annat än ett ganska upprigtigt erkännande af hans förtjenster och nit, äfven af läkarekonstens idkare ex professo. Det har då varit rätt öfverraskande, att i sörordet till det nu utgifna häftet af Helsovän) nen läsa yttranden, offentligen uttalade i Finland, hvilka innebära den gröfsta förolämpning icke blott mot dr Lagberg såsom läkare, utan ock såsom menniska. Såsom exempel härpå må anföras följande: Med ett inbilladt eller simuleradt intresse för mensklighetens väl framträder dr Lagberg, förande sanningens språk mot de rationella läkarne på läpparne . . fräckt döljande sin medicinska okunnighet under religionens täckmantel. — Detta och flera liknande yttranden äro sällda af en prof. E. J. Bonsdorff, hvilken vi lärde känna under hans vistelse här i Götheborg sistl. vinter, såsom en både human och lärd man. Vi vilja således antaga, att hans omdöme om d:r Lagberg hvilar på okunnighet och ej på illvilja, men det länder i alla fall sagesmannen till blygd, att han offentligt uttalar ett sådant omdöme. Handlingssättet erhåller dock möjligen en förklaring, ehuru långt ifrån ursäkt, deri att hr Bonsdorff är ledare för en ny Vattenkursanläggning i Åbo. Man borde väl vänta att en man, som åtagit sig ett sådant uppdrag, skulle hafva studerat sig in i Vattenkurens id6, men att detta ej är förhållandet, visar sig af de ordinationer af honom, som i Helsovännen anföras, hvaraf man erfar att prof. Bonsdorff, jemte vattenbehandlingen, föreskrifver sådana inre läkemedel som jod, mercur, m. m., ett förfarande lika vidunderligt, som om man ville sammanlappa ett filosofiskt system af bitar utaf pantheism, idealism, mysticism och rationalism, m. sl. Lismer, eller ett dogmatiskt system af bitar utaf budhaism, islam, katholicism och socianism, m. m. Att en sådan eklektiker alldrig kunnat ge rättvisa åt en man, som är tillgifven ett konseqvent, sammanhängande system, såsom d:r Lagberg, må anses förklarligt, men all hans fysiologiska och anatomiska lärdom förmår dock ej försvara hvarken hans principlöshet, eller hans oförskämda, förolämpande omdöme om d:r L:s personlighet. Det ifrågavarande häftet af Helsovännen innehåller till hufvudsaklig del en mängd beskrifningar på sjukdomsfall, vid hvilka vattenbehandlingen i Söderköping sednast visat sitt välgörande och räddande inflytande. Dessa sjukdomsfall bestå till öfvervägande del utaf de sorgliga följderne af könsumgangets miss bruk, hvilka d:r L. med skäl anser vara olyckligare för vårt slägte, än t. o. m. följderna af bränvinets missbruk. Det är i känslan häraf, stundeligen närd af de mångfaldiga olyckliga exempel på nämnda missbruks följder, som komma under d:r L:s ögon och behandling, i förening med en hop mystiska begrepp om äktenskapets höga betydelse, som d:r L. har såsom det andra föremålet för sitt brinnande nit uppstalldt: förädlade åsigter i afseende å förhållandet mellan man och qvinna. Vikomma härigenom till den andra delen af d:r L:s skriftställeri, nemligen den filosofiska. Det är bekant, att d:r L. sammanbundit vattnet, såsom det renande elementet för menniskans kroppsliga väsen, med Andans renande kraft för vår själ. Då nu vattnet och andan tillsamman utgöra dopet, så kunde man kalla hela d:r L:s filosofi, hvilken han oförtrutet söker praktiskt verkliggöra, för en dopets silososi. Vi bestrida ej, det ju för den tänkande menniskan det andliga och materiella icke kunna åtskiljas, och att ingen merän läkaren bör hafva för ögonen kroppens och själens inbördes vexelverkan; vi finna det äfvenså riktigt, att hvarje tänkande menniska söker göra sig så klara föreställningssätt som möjligt om Gud och naturen, om verldsordningen och menni skans bestämmelse, på det han måtte känna sina pligter och sitt mål — men med allt detta kunna vi ej annat än beklaga, att d:r L. Jåtit sina mystiska spekulationer så mycket ingå icke blott i sina skrifter, utan ock i hela sin verksamhet. Den mystiska filosofien eger för menniskor med lislig inbillningskraft en stor lockelse, men den är just derigenom en bland de sarligaste vägar hvarpå en menniska kan in. 1143.