kyssarne i Tyskland. (Efter Saent-Rens Taillandier.) (Forts. fr. N:o 254.) Det är bekant, med hvilken påflig myndighet Paul den förstes båda söner öfvertagit rollen af ordningens försvarare under de stora europeiska kriserna. Paul den förste använde inga diplomatiska konster och sökte ej dölja sina planer bakom högtidliga försäkringar. Så snart Österrikarne inkallade Ryssarne i Italien mot våra härar, utsände Paul den förste en tartarisk hord under en ny Gengis-Khans anförande. Det låter icke förneka sig, att Suwarow var en djerf och skicklig krigare, men å andra sidan måste man äfven medge, att han var en äkta mongolisk höfding. Framåt! och hugg ned! var hans fältrop. Grym och vidskeplig, och med händerna ännu drypande af Polackarnes blod, störtade han sig öfver söderns innebyggare med de förfärliga hurrarop, som de asiatiske horderna upphäfde i 13:de och 14:de seklerna och hvilkas genljud nådde ända till Österrike. Sina vänner och de länder, hvilka han skulle försvara, betraktade han, likasåväl som sina fiender, såsom sitt byte. Och han skulle försvara ordningen och civilisationen! För första gången beträdde Ryssarne den romanska jorden; de hade tågat genom Tyskland och kommo ned till Italien; de inträngde i Piemont och stodo vid Frankrikes gränser. Hade icke Massena i förening med Soult, Molitor, Mortier och Lecourbe krossat barbaren i de evigt minnesvärda striderna, som varade i tolf dagar, och dem man kallar slaget vid Zärich, så hade Suwarow snart varit i Paris. Måtte de romanska länderna aldrig glömma detta förskräckliga anfall! Det afslöjade Ryssland helt och hållet. Bonaparte var i Egypten, under det att Joubert, Moreau och Schrer, på hvilka direktoriets absurda planer bundo händerna, läto Suwarow vinna lysande segrar vid Lodi, Castiglione, Arcole och Rivoli. Från denna stund insåg han nödvändigheten af ett krig på lif och död med Ryssarne. I sina Souvenirs har Villemain tydligt visat, att 1812 års krig icke var utbrottet af en plötslig vrede. Napoleon hade beslutat det före Tilsit, före Austerlitz, före kejsardömet, från den dag han sett Ryssarne i Italien, ech Frankrikes gränser skyddade mot dem genom slaget vid Zörich. Från denna dag återvände hans tanke, som var förtrogen med historien och isynnerhet gerna fästade sig vid det romerska rikets öde, ofta till betraktelser öfver nordens infall i södern och de från Högasien utgående barbariska hordernas inträngande i det vestra Europa. — Dolitiska skäl drifva mig till detta äfventyrliga krig, sade han efteråt till hr de Narbonne ... Kom ihåg Suwarow och hans barbarer i Italien; de måste kastas tillbaka på andra sidan Moskwa. Nar skulle Europa kunna göra det, om det ej kan det nu, och genom mig? Den fruktan för Ryssarnes infall, som förde Napoleon till Ryssland år 1812, hade äfven Österrike känt, då det inkallat Suwarow och blef vittne till hans barbariska framfart. Det blygdes öfver att hafva tillkallat en dylik vän, och Paul den förstes Gengis Khan var så hatad af de österrikiske generalerna, att