HKorsaren. Roman af Louis Reybaud. Öfversåttning. (Forts. fr. N:o 254.) Af det raseri, som uttalade sig i allt detta kunde hon se, hvilket öde som väntade henne sjelf, ty då slottet blef behandladt på detta sätt, var det icke troligt att man skulle skona dess egare. Men när? hvar? på hvad sätt? Denna ovisshet var henne plågsammare än döden. vulkans inträdande gaf henne den sista stöten. En slaf i hennes makes kläder! Man måste ega en kreolskas hjerta, för att känna allt det blodiga, som ligger i en dylik förnärmelse. — Hvad vill du mig? sade hon med stolt röst, och då hon märkte i hvilken författning han befann sig, utbrast hon förtviflad: — O, min Gud! han är ju rusig! Negern närmade sig, men likväl med en viss ödmjukhet. — Jag kommer, sade han med en bugning, för att be frun visa oss en tjenst. Vi skulle